Den här är den andra och sista artikeln i delavsnittet “Övriga instrument”. Pianot är nämligen ett mycket vanligt förekommande instrument i orkestern, och bör inte förbises. I orkestern används den typ av piano som amerikanerna kallar för “Concert Grand” – Konsertpianot. Med detta närmare tre meter långa instrument kan man uppnå riktigt imponerande volymer! Pianot är alltså inte bara ett soloinstrument.
I vanlig ordning använder jag mig av en liten “faktaruta” för att lyfta fram de mest väsentliga egenheterna hos pianot. Här kan bland annat du läsa om instrumentets omfång och de sätt på vilka det kan användas:
PIANO
- I de allra flesta fall är symfoniorkestern utrustad med ett piano – varken mer eller mindre.
- Pianot fungerar både som självständigt soloinstrument, och som soloinstrument med ackompanjemang från resten av orkestern.
- Konsertpianot kan också agera slagverksinstrument, och förstärka starka passager genom starka ackord och/eller bastoner. Om ett piano ska användas huvudsakligen på detta sätt i ett symfoniskt verk brukar också pianot placeras i bakre delen av orkestern vid slagverksinstrumenten. Är pianot soloinstrument placeras det förstås i mitten nära dirigenten.
- Pianots förmåga att spela korta toner gör det till ett effektivt verktyg om man som kompositör vill framhäva pizzicatton hos stråkarna.
- I partituret noteras pianostämman på dubbla notrader – en diskant- och en basstämma (en med G-klav, en med F-klav).
- Pianot har vanligen 88 tangenter, varav 52 är vita och 36 är svarta.
- Vanligen har pianot omfånget A2 – c5 (subkontra-A till femstrukna c).
En annan viktig funktion som pianot välsignats med är förstås pedalerna. Dessa är tre i antal, men på mindre varianter saknas ofta den mellersta. Pedalerna har följande namn och funktioner (från vänster till höger):
1. Una corda – Den som kikat inuti ett piano vet att ljudet bildas när en kloss (eller “hammare”) slår an tre sammanbundna strängar av metall. Varje tangent är kopplad till en hammare. Det una corda-pedalen gör är att den förskjuter hela klaviaturet en aning så att klossarna bara slår i två av de tre strängarna. Effekten blir en ganska rejält dämpad ton.
2. Sostenuto – Denna pedal upprätthåller de toner som slås an i stunden. Den är således lite av en “finlirare” i jämförelse med spjällpedalen, men används ganska sparsamt. Få kompositioner kräver att den används.
3. Spjäll – Spjällpedalen är den pedal som används mest. Den upprätthåller alla toner genom att släppa helt på dämpningen. Strängarna fortsätter således bara att vibrera.
Om du har följt alla artiklar i avsnittet instrumentkunskap så ska det här vara den allra sista! Nu kanske du är redo att lära dig grunderna inom orkestrering på riktigt?!
Gå till föregående artikel – Harpan.
Gå till startsidan för delavsnittet Instrumentkunskap!
Eller gå till startsidan för avsnittet Komponera mera!
Artikel publicerad den 22 februari 2012.