5A. ii. Stråksektionens instrument

Denna artikel innehåller fakta i punktform om stråksektionens olika instrument. Punktform används för att informationen ska vara så lättsmält och lättillgänglig som möjligt. Ta gärna anteckningar, för denna information är bra att ha i bakhuvudet när man sedan börjar komponera och orkestrera! Bilder på sidan används med tillåtelse av Musik-instrument.se.

De mest intressanta bitarna bland den grundläggande information som presenteras här om stråksektionens instrument är troligtvis omfång och beskrivningarna av strängarnas olika klangfärger. Dessa fakta är mycket värdefulla när man skriver musik!


FIOL 
Fiol, bild från Musik-instrument.se

  • Fiolen är det instrument i orkestern som används mest.
  • När fiolstämman skrivs ut används G-klaven.
  • Fiolen har det praktiska omfånget g-e4 (lilla g till fyrstrukna e). Professionella musiker kan dock oftast spela ännu högre toner.
  • Varje sträng har sin egen klangfärg:
    • G-strängen  – Den tjockaste strängen, som därför också den mest resonansrika. I strängens högre register är den mycket intensiv och eftertrycklig.
    • D-strängen – Har en varm lite mjukare klangfärg, men har en något mindre utmärkande karaktär än de andra strängarna.
    • A-strängen – Ses som den mest karaktärsrika strängen, för dess briljanta ton i de högre registren, och klara, fulländade klang i mittenregistren.
    • E-strängen – Intensiv och briljant. Får ta hand om de allra högsta tonerna.
  • Oftast spelar förstafiolerna i ett högre register än andra fiolerna, men behövs extra styrka så är det inte ovanligt att de båda grupperna spelar unisont.
  • I vilka register används vilka strängar för bästa resultat? Se detta fantastiska diagram av Rimskij-Korsakov!

VIOLA
Viola, bild från Musik-instrument.se

  • Något större än fiolen.
  • När violastämman skrivs ut används altklaven (se föregående artikel för hur man läser en altklav)
  • Instruments praktiska omfång är c-g3(lilla c till trestrukna g).
  • Violan har ett mycket karaktärsrikt ljud; mörkare och ”strävare” än fiolens.
  • Eftersom dess strängar är större och tyngre än fiolens förmår den inte spela fullt så svagt som fiolen kan.
  • Varje sträng har sin egen klangfärg:
    • C-strängen – Mörk och fyllig
    • G-strängen och D-strängen – Dessa strängar har ganska liknande klangfärg och är till mindre karaktärsrika än de yttre strängarna. Därför passar de mycket bra till partier där violan bara ackompanjerar som en del av en hel textur.
    • Asträngen – Genomträngande, skarp, och mycket vacker.
    • Violasektionen används ofta för kontramelodier (sekundära melodier), men får ibland förstamelodin.
  • Som ackompanjerande instrument används violan ofta för att dubblera cellostämman en oktav upp, eller fiolstämman en oktav ner. Det skapar en fylligare, rikare klang.
  • I vilka register används vilka strängar för bästa resultat? Se återigen detta fantastiska diagram av Rimskij-Korsakov!

CELLO
Cello, bild från Musik-instrument.se

  • Näst största stråkinstrumentet.
  • Stämman skrivs ut i basklaven.
  • Det praktiska omfånget är C-d2 (stora C till tvåstrukna d).
  • Varje sträng har sin egen klangfärg:
    • C-strängen – Stark och framträdande.
    • Gsträngen – Något svagare och mildare.
    • D-strängen – Varm, vacker klang, perfekt för lyriska solon.
    • Asträngen – Mycket klangfull, genomträngande och pulserande.
  • Ett ord som vanligtvis används om klangen i cellons lägre register är ”rik”, medan det övre registrets toner är mer ”uttrycksfulla”.
  • Cellon är ett mångsidigt instrument, som inte bara dubblerar basstämman, utan ofta tilldelas både melodier och kontramelodier.
  • Intresserad av i vilka register de olika strängarna spelar för bästa resultat? Klicka på någon av länkarna till Rimskij-Korsakovs diagram under “Violin” eller “Viola”!

KONTRABAS 
Kontrabas, bild från Musik-instrument.se

  • Det största stråkinstrumentet i orkestern.
  • Stämman skrivs ut i basklaven – men (viktigt!) kontrabasen klingar en oktav under det som står skrivet. Om således ett e (lilla e) står utskrivet i en kontrabasstämma kan man vara säker på att E (stora E – en oktav under) kommer att spelas.
  • Med hjälp av en anordning kan kontrabasens register utökas neråt till ett kontra-C. Det ger det praktiska omfånget C1-d1 (kontra-C till tvåstrukna d).
  • Kontrabasens olika strängar har ganska homogen klang, och avsaknaden av mer utmärkande karaktärsdrag gör att den mycket sällan används som soloinstrument.
  • Dess primära roll är istället att bidra med en solid basstämma, och ofta har den som ackompanjemangsstämma en ganska statisk roll med många långa toner.
  • Först efter Beethoven började det skrivas ut separata stämmor för cello och kontrabas.
  • Kontrabasen är inte särskilt väl anpassad för snabba, virtuosa stämmor.
  • Intresserad av i vilka register de olika strängarna bör spela för bästa resultat? Klicka på någon av länkarna vid namn “fantastiska diagram” ovan!

Vänligen notera att angivelser som berör omfång är ungefärliga vad de övre gränserna beträffar. Meningsskiljaktigheter kring var gränserna bör dras är många, men vad man kan säga om de praktiska omfång som står skrivna här är att man alltid kan vara säker på att musikerna i orkestern kommer att kunna spela dem. Sedan finns det hundratals verk där exempelvis fiolerna går upp över fyrstrukna e, och så vidare.


Gå till nästa artikel – Stråken – en presentation.

Gå till föregående artikel – Introduktion till stråksektionen.

Gå till startsidan för delavsnittet Instrumentkunskap!

Eller gå till startsidan för avsnittet Komponera mera!


Artikel publicerad den 5 januari 2012.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *