Den här artikeln handlar om de olika tekniker man kan använda stråken till. Dessa är förstås mycket värdefulla att känna till när man skriver för stråkinstrument. För att börja på den mest basala nivån så kan man säga att man i grunden kan spela en grupp toner på två olika sätt – legato, eller separerade.
Legato: Toner som binds samman med en bindebåge spelas med ett enda stråkdrag
Separerat: Toner som inte binds samman med en bindebåge spelas med separata stråkdrag. Observera att detta inte behöver betyda att tonerna ska spelas staccato!
Ofta, i melodier, spelas inte alla toner på samma sätt, utan det kan variera mellan legato och separerat.
Vill man att tonerna ska vara helt separerade och kanske en aning accentuerade, så passar det att sätta in staccato-markeringar. Dessa är punkter som placeras över eller under nothuvudena. Staccato bildas när man både startar och stoppar bågen när den är i kontakt med strängen. Det gör att ljudvibrationerna stoppas mellan varje stråkdrag.
Det finns även en kombination – staccato med bindebåge – där tonerna spelas under ett stråkdrag, men separeras en aning.
Mer specifika stråktekniker:
Här tänkte jag gå igenom några spännande musiktermer som hör stråkinstrumenten till!
Martelé – Tungt, accentuerat stråkdrag. Används främst i starka, dramatiska partier. Varje nytt stråkdrag inleds med en stark betoning, varför tonerna blir separerade. Således passar tekniken bra i marcato-sektioner.
Louré – Här separeras tonerna en liten smula samtidigt som stråken fortsätter i en och samma riktning. Varje ton ”sväller” en aning. Denna teknik är uttrycksfull och passar för långsammare partier.
Spiccato – En spännande teknik där stråken ”hoppar” från ton till ton. När man spelar spiccato så lättar man lite på sitt grepp och låter istället handleden jobba. Tekniken passar i lätta, lite elegant trippande partier.
Sautillé – Denna teknik är en sorts spiccato, men man undviker aktivt att manuellt lyfta stråken från strängen. Istället får stråken studsa på ett naturligt maner. Tekniken kallas också ”spontant spiccato” och hör ihop med lite snabbare tempi.
Pizzicatto – Den enda tekniken som inte använder sig av stråken alls. Istället används den köttiga delen av fingret. För att kunna spela pizzicatto måste musikern placera stråken i en viloposition mellan fingrarna, och för att gå tillbaka till arco (tillbaka till att spela med stråken) så måste startpositionen för detta återtas. Båda dessa processer tar ungefär en halv sekund för en duktig musiker. Ett pizzicatto markeras pizzicatto eller pizz. i noterna (ingen särskild symbol finns).
Bartók pizz. – Den ungerska kompositören Béla Bartók namngav en form av pizzicatto där strängen lyfts upp en bra bit för att sedan släppas, så att den slår till fingerbrädan. Tekniken bildar ett ”pop”-ljud.
Tremolo – Denna teknik åstadkoms genom att upprepa samma ton med hjälp av mycket snabbt altererande nedåtgående och uppåtgående stråkdrag. Tremolot är väldigt intensivt och används ofta i riktigt starka partier. Tremolo betyder ungefär ”dallring”. Tremolo är en så pass vanlig teknik så jag måste lägga in en bild:
Som nybörjare inom orkestrering så är det förstås inte så stor chans att man börjar med de minst vanliga teknikerna, såsom sautillé. Därför har jag bara inkluderat bilder på de vanligaste stråkteknikerna här. Google Bildsök rekommenderas om du vill veta hur man skriver några av ovanstående tekniker i notskrift. Att bara använda orden fungerar emellertid oftast bra också.
Ovanliga stråktekniker:
Det finns ett gäng tekniker som används mindre ofta:
Sul tasto – När man drar stråken över strängarna högt upp på instrumentet – ovanför fingerbrädan. Klangen som framstår är lite annorlunda och flöjtliknande.
Sul ponticello – När man drar stråken över strängarna långt ner på instrumentet, alldeles över strängstallet. Tonen blir här övertonsrik och lite glasaktig.
Col legno tratto – När man drar trädelen av stråken över strängarna (som om man höll stråken upp-och-ner!)
Col legno battuto – När man slår till strängarna med trädelen av stråken. Denna teknik är vanligare än ”tratto” och kallas därför ofta bara för ”col legno”.
Gå till nästa artikel – Bra fakta att veta om stråkinstrument.
Gå till föregående artikel – Stråken – en introduktion.
Gå till startsidan för delavsnittet Instrumentkunskap!
Eller gå till startsidan för avsnittet Komponera mera!
Artikel publicerad den 6 januari 2012.