Stråken är det verktyg som används för att producera de flesta artikulationer och effekter som stråkinstrumenten kan frambringa. Undantaget är tekniken pizzicatto, som skapas genom att knäppa strängarna med fingrarna. Bara genom att ändra på sättet man använder stråken så kan klangfärgen eller ”ljudet” justeras en hel del.
Det finns ett antal symboler för att beteckna de olika stråkteknikerna. Musiker menar ofta att man som kompositör ska undvika att sätta ut dessa, och istället låta konsertmästaren avgöra detta.
En stråke kan dras i nedåtgående riktning och i uppåtgående. Ett nedåtgående stråkdrag har potential att låta starkare, medan ett uppåtgående låter aningen ”lättare”. Det ska dock sägas att detta är att generalisera en aning. En duktig musiker kan få båda stråkdragen att låta identiska, och vilken riktning det blir avgörs av vad som ”känns bäst” för musikern. Vanligen innebär dock det ofta att exempelvis accentuerade noter spelas med nedåtgående stråkdrag, medan upptaktstoner spelas enklast med ett uppåtgående.
Här följer några riktlinjer man kan ta vara på.
Stråken – riktlinjer
- Som nämnt, en upptakt spelas med uppåtgående stråkdrag
- Många klassiska kompositioner i den västerländska världen accentuerar de första och tredje slagen i takten – därför används den nedåtgående stråken oftast i början av en takt. Om musiken ska vara mindre accentuerad och mer ”flödande” så är det troligtvis vettigt att inte ge någon särskild instruktion vad uppåt- eller nedåtgående stråkdrag beträffar.
- När man skriver ett crescendo passar det att utföra detta med ett uppåtgående stråkdrag.
- När man skriver ett diminuendo passar det motsatta – ett nedåtgående stråkdrag.
- Vid upprepade starka staccato-toner passar upprepade nedåtgående stråkdrag, men då måste det också finnas en viss separation mellan tonerna, så att musikerna hinner återställa sina positioner.
- Toner som spelas i snabba tempi använder förhållandevis korta stråkdrag
- Toner som spelas i långsamma tempi använder förhållandevis långa stråkdrag
- Om musiken är svag så kan musikern spela fler toner i ett och samma stråkdrag, än om musiken är stark.
Lägg märke till att jag väljer att inte ta mig tid att beskriva (i rent tekniska termer) varför dessa riktlinjer gäller. Gilreaths ”The Guide to MIDI Orchestration” rekommenderas för dig som vill ha mer detaljerade redogörelser för varför ovanstående punkter stämmer!
Gå till nästa artikel – Stråken – olika tekniker.
Gå till föregående artikel – Stråksektionens instrument.
Gå till startsidan för delavsnittet Instrumentkunskap!
Eller gå till startsidan för avsnittet Komponera mera!
Artikel publicerad den 5 januari 2012.