Beethoven drog igång romantiken, sägs det. Ludwig van Beethoven, som föddes när Wienklassicismens mästare Mozart var endast 14 år. Och visst ligger det mycket sanning i att han var en viktig innovatör – hans sista musikverk, präglade av känslomässig styrka, måste räknas som romantiska, och han han influerade hundratals kompositörer redan på sin tid. I övrigt var romantikens kompositörer fler än klassicismens när det gäller nutida namnkunnighet. Genier som Wagner, Brahms, Verdi, Chopin, Schumann, Schubert, Tchaikovsky och Puccini var alla verksamma under just romantiken.
Inom konsten och litteraturen startade romantiken lite tidigare, runt slutet av 1700-talet redan. Den period som vi musiker kallar romantiken drog igång runt 1820 (egentligen fanns tecken mer än ett decennium innan, men klassicismen satte sin prägel under ganska lång tid).
Romantiken var extremernas tid, då de klassiska riktlinjerna och reglerna för komposition lämnades till historien och musik växte fram mer som en konstart. Musikerna och kompositörerna började experimentera med allt; melodier, dynamik, och rytm. Musiken skulle växa – den hade mer att ge! Nu följer ett avsnitt om romantikens musik i detalj!
Specifikt om romantiken
Musikstil under romantiken:
Stämning: Alla sorts känslor, stämningar och atmosfärer reflekterades i romantisk musik. Ett stycke som inleddes i den mest lyckliga dur kunde övergå i depressionsartad moll, kanske för att representera en särskild olycklig händelse i en persons liv. Programmusik, berättelseskildrande instrumental musik, som knappt alls funnits tidigare blev jättepopulärt under romantiken.
Rytm: För att jämföra med klassicismen, som ändå tog vissa rytmiska friheter i jämförelse med barocken, tog romantiken rytm och tempo till en helt ny nivå. De var flexibla verktyg för uttryck. Om den instinktiva romantiske kompositören kände i sitt hjärta att tre fjärdedelstakten skulle bytas ut mot tretton sextondelstakt, och tempot fördubblas, för att åstadkomma något särskilt på musikaliskt manér, så gjorde han det.
Melodi: Klassicismens melodier var ofta mycket vackra, men de gick nästan alltid enligt skalan och ofta gjordes inga större språng i tonhöjd. Under romantiken skapades långa, flödande melodier som kunde göra oktavsprång och större ändå, samtidigt som tonerna ur den kromatiska skalan nyttjades flitigt. (Komponera.se har ett avsnitt om teori om det börjar kännas jobbigt).
Dynamik: Romantiska kompositörer gick på längre dynamiska utflykter än historien tidigare sett. För att utöka möjligheterna till effektfulla uttryck kunde det nu stå ffff och pppp i noterna. Detta hittas inte i klassicismens musik.
Till stor del var det homofonin som dominerade, precis som under Wienklassicismen. Först mot slutet av romantiken började kompositörer försöka sig på polyfoni igen. (Läs mer om homofoni och polyfoni i tidigare artiklar om musikhistoria). Samtidigt blev orkestrarna allt större, och det totala omfånget utökades med nya instrument som piccolaflöjt och kontrafagott.
Musikformer
Romantiken bjöd på operor, symfonier, kammarmusik, solosonater och solokonserter, precis som klassicismen. Den formen som utvecklades på allvar var verk skrivna för pianosolist. Frédéric Chopin var en frontfigur här. De vokala genrerna operan och oratoriet levde också kvar, och det som möjligen tillkom var kombinationen vokalsolist + piano/orkester.
Regnpreludiet av Chopin, skrivet för pianosolist. Chopin ägnade hela sitt musikaliska liv åt att skriva musik där pianot stod i centrum.
Både symfonin och operan togs till en ny nivå av uttryck och hänförelse under romantiken. Orkestern växte sig större, som tidigare nämnt, och utöver de redan nämnda instrumenten introducerades bland annat det engelska hornet, tuban, och den harmoniska harpan.
Vogliatemi Bene från Madama Butterfly (1900) av Giacomo Puccini, en av operahistoriens vackraste duetter.
Tack för den enda pålitliga sidan jag kunde hitta med bra information om Romantiken’s musik. Bra!
Reply