Neoklassicismen relaterar inte bara till konst och arkitektur utan också till musik. Ett annat vanligt ord är nyklassicismen. Neoklassicismen visar på att musikens utveckling inte alltid är kronologisk.
Ni som har läst artiklarna om klassicismen (länk) och romantiken (länk) vet på vilket sätt dessa perioder skiljer sig åt. Medan form, struktur, balans och elegans är centrala element i klassicistisk musik, tar det emotionella och utsvävande över under romantiken. Just detta motsatte sig vissa kompositörer under 1900-talet, däribland Igor Stravinskij och Paul Hindemith. De ansåg att musikens självständighet och värde tagit skada av utvecklingen under romantiken, då många nya kompositioner under denna period var programmusik – musik baserad på exempelvis en berättelse eller något visuellt.
Därigenom formades neoklassicismen eller nyklassicismen. De element som definierade ett klassicistiskt verk vävdes in i nya kompositioner. Det innebär dock inte att Stravinskijs neoklassicistiska musik låter precis som Haydns eller Mozarts musik. 1900-talsverk i den klassicistiska andan är oftare något mer experimentella till naturen än 1700-talsverken. Det låg ju i tiden (se texten om modernismen).
Det neoklassicistiska verk som kanske minner allra mest om gamla tider är Stravinskijs ballet Pulcinella, som hade premiär 1920. Här kommer ett klipp!
Det finns en rad verk som skulle kunna ses som föregångare till den neoklassicistiska perioden. Kolla gärna upp några av följande mästerverk!
- À la Chappelle Sixtine (1862) – Franz Schubert
- Holberg Suite (1884) – Edvard Grieg
- Piano Suite in the Old Style (1897) – George Enescu
- Symphony No. 1 (1917) – Sergej Prokofiev
Denna sorts musik fick snabbt ett varmt välkomnande i både Europa och USA. En anledning kan vara att den västerländska konstmusiken under den här perioden utvecklades och blev allt mer experimentell snabbare än vad folk var förberedda på (även idag har en stor majoritet musikentusiaster svårt för atonal och alltför experimentell musik). Neoklassicismen erbjöd lite av en fristad från konstmusikens dåvarande dissonanta tendenser.
Vill du lyssna på mer neoklassicistisk musik rekommenderas följande två:
- Oedipus Rex (1927) – Igor Stravinskij
- Mathis der Maler (1938) – Paul Hindemith
Artikel publicerad den 10 juli 2012.