Poesisöndag: Stå inte vid min grav och gråt av Mary Elizabeth Frye. Idag ska vi ta en närmare titt på denna vackra dikt skriven av Mary Elizabeth Frye. Dikten, som har blivit mycket populär över åren, ger oss tröstande ord om att inte sörja för mycket när någon lämnar oss.

I dikten uppmanas läsaren att inte stå vid författarens grav och gråta, eftersom hon inte är där. Istället betonas det att hon lever kvar i naturen runtomkring oss – i vinden som susar genom träden och i regnet som faller från himlen.

Fryes ord erbjuder en tröstig tanke om att våra älskade aldrig riktigt försvinner helt när de går bort. De finns fortfarande med oss på något sätt, även om de kanske inte längre är fysiskt närvarande.

Dikten Do Not Stand At My Grave and Weep har berört många människor över tid och fortsätter att vara en källa till hopp och tröst för dem som behöver det. Det påminner oss om den eviga naturen hos själen och hur minnen kan leva vidare även efter döden.

Så låt oss komma ihåg dessa vackra ord från Mary Elizabeth Frye nästa gång vi möter förlust eller sorg – våra älskades andar kommer alltid finnas med oss, oavsett var vi befinner oss eller vad vi gör.

Denna dikt berör alla som någonsin har förlorat någon de älskar till döden, vilket antar jag är oss alla. Den fysiska kroppen dör men anden lever vidare för de människor som älskade dem. Och så länge vi minns dem, är de aldrig riktigt borta.

Stå inte vid min grav och gråt, jag är inte där. Jag sover inte. Jag är tusen vindar som blåser. Jag är de glittrande diamanterna på snön. Jag är solskenet på mogen säd. Jag är den milda höstregnet. När du vaknar i morgonens tystnad, så är jag den snabba uppåtgående rusningen av tysta fåglar i cirklande flykt. Jag är de mjuka stjärnorna som lyser om natten.

Stå inte vid min grav och gråt; jag finns inte där. Jag dog inte..

Poetry Sunday: Don’t Hesitate by Mary Oliver

Kanske är detta dess sätt att kämpa tillbaka, ibland händer något bättre än all rikedom eller makt i världen.

Det kan vara vad som helst men oftast märker du det just när kärleken börjar.

I alla fall är det ofta fallet.

Hur som helst, vad det än är så var inte rädd för dess överflöd.

Glädje har inga gränser.

Stå inte vid min grav och gråt: En dikt om sorgens sång av Amanda Gorman

Du kanske kommer ihåg poeten Amanda Gorman från hennes framträdande vid President Bidens installation. Hon läste sin dikt ‘The Hill We Climb’ vid det tillfället. Efter den meningslösa massakern i Uvalde denna vecka blev hon inspirerad att skriva ännu en dikt som publicerades i The New York Times. Den verkade perfekt för tillfället och så stal jag den för att visa den här, ifall du inte fick chansen att läsa den i Times. Sång för de sårade av Amanda Gorman Allting gör ont, Våra hjärtan är skuggiga och främmande, Sinnena blir grumliga och stumma. Vi bär på tragedi, skrämmande och sann. Och ändå är inget av detta nytt; Vi visste om det som hemmet, Som fasanfullt, Som arv. Även våra barn Kan inte vara barn, Kan inte vara det. Allting gör ont Det är en svår tid att leva Ioch ännu svårare att fortsätta göra det.

Vi är betungade av dessa dagar Att leva ut dem Samtidigt välsignade överleva dem Denna larmklocka är hur vi vet Att vi måste förändras – Att vi måste vara annorlunda eller dö,

Att vi måste triumfera eller försöka..

Open Season (Joe Pickett #1) by C.J. Box – A review

Jag blev introducerad till C.J. Boxs skrivande genom min lokala biblioteks mysteriebokklubb. Open Season, den första boken i Box’s Joe Pickett-serie, var klubbens val att läsa i juni. Även om jag inte fick chansen att läsa den i tid till mötet, gjorde diskussionen mig nyfiken och jag satte upp den på min att-läsa-lista. Jag är glad att jag äntligen tog mig tid denna vecka. Box har skapat en oerhört lockande karaktär i Joe Pickett. En viltvårdare från Wyoming, Joe är en hängiven familjeman med två unga döttrar och en gravid fru när vi först träffar honom. Han och hans familj klarar sig knappt ekonomiskt på lönen som statligt anställd (Varit där, gjort det!), men Joe är lycklig eftersom han lever sin dröm. Att vara viltvårdare var alltid det han ville bli. Inte bara Joe utan hela hans familj beskrivs kärleksfullt av Box . Vi lär känna dem väl och tycker om dem samt vill inte bara se dem överleva utan också triumfera . Sjuåriga Sherid

Mary Elizabeth Frye wrote Do Not Stand at My Grave and Weep

2. Dikten publicerades först anonymt och spreds sedan över hela världen utan att Frye fick erkännande under större delen av sitt liv.

3. Det finns flera olika versioner av dikten, men den mest kända består av fyra strofer med fyra rader i varje strof.

4. Trots att hon aldrig fick formell utbildning inom poesi eller litteratur har hennes dikt blivit mycket populär och översatts till många språk.

5. Frye bodde större delen av sitt liv i Baltimore, Maryland tillsammans med sin man Clarence Charles Frye.

6. Utöver att vara poet arbetade hon också som florist och ägde en blomsterbutik tillsammans med sin man.

7. Hennes dikt har ofta använts vid begravningar och minnesstunder runt om i världen för att trösta de efterlevande.

8. Trots framgången med dikten valde Mary Elizabeth Frye att hålla sig borta från offentligheten och undvek intervjuer och publicitet.

9. Hon dog 2004 vid en ålder av 101 år, men hennes dikt lever kvar som en tröst för många människor i sorg.

10. Idag betraktas Mary Elizabeth Frye som en betydande poet och hennes diktsamlingar har blivit populära efter hennes bortgång.

The poem read at John Wayne’s funeral

En lista med lämpliga dikter att läsa vid en begravning:

Dessa dikter kan ge tröst och reflektion under en svår tid och hjälpa till att hedra minnet om den bortgångne personen på ett meningsfullt sätt

Do not stand at my grave and weep: 5 metaphors

I dikten används metaforer för att jämföra talaren med vind, snö, säd, morgon, regn, fåglar och stjärnor. Dessa metaforer antyder att talaren kan existera var som helst i världen, i allt som deras älskade tillskriver deras minne.

1. Talaren liknas vid vinden.

2. Talaren liknas vid snön.

3. Talaren liknas vid säden.

4. Talaren liknas vid morgonen.

5. Talaren liknas vid regnet.

6. Talaren liknas vid fåglarna.

7. Talaren liknas vid stjärnorna.

Dessa metaforer ger läsarna en känsla av hur talarens närvaro kan kännas överallt och på olika sätt i naturen och universumet.

Do not stand at my grave and weep:n antyder en dikt eller ett litterärt verk som uppmanar läsaren att inte stå vid författarens grav och gråta

‘Do Not Stand at My Grave and Weep’ är en populär dikt skriven av Mary Elizabeth Frye på 1930-talet och används ofta vid begravningstjänster. Dikten ger tröst till läsarna genom att visa att personen som har gått bort lever vidare i våra minnen.

Dikten förmedlar en känsla av hopp och tröst genom sina ord, vilket hjälper de sörjande att hantera sin förlust. Den påminner oss om att även om den fysiska närvaron inte längre finns, så fortsätter personens existens i våra tankar och hjärtan.

Mary Elizabeth Fryes diktsamling har blivit ett viktigt verktyg för dem som behöver uttrycka sin sorg eller finna styrka under svåra tider. Dess budskap om evig närvaro och minnesvärde ger tröst åt de som kämpar med förlusten av en älskad människa.

Genom ‘Do Not Stand at My Grave and Weep’ får vi möjlighet att reflektera över livets cyklus och betydelsen av varaktiga minnen. Det är en påminnelse om hur viktig det är att hedra de som har gått bort genom att hålla deras minne levande inom oss själva.

Kurt Lindberg