Musik och tystnad

Har ni tänkt på de olika roller som tystnad kan spela i musikaliska verk? Just detta har jag valt att göra en muntlig presentation om om två veckor, så jag hoppas innerligt att det finns tillräckligt mycket att säga om ämnet. Kanske räcker det att bara hålla tyst?

Tråkigt skämt åsido – tystnad kan faktiskt fungera som en starkare och mer olidlig dissonans än de tätaste av tonkluster. Varför? Kanske för att vi väl egentligen inte trivs särskilt bra med tystnad? De eviga rymdernas tystnad skrämmer oss kanske mer än något annat. Det där lilla ljudet som vittnar om mänsklig närvaro i universum behövs för att vi ska må bra. Här hittar vi kanske till en viss utsträckning svaret på frågan varför musik betyder så mycket för oss. Ljud vittnar om mänsklig närvaro, organiserade ljud vittnar om mänsklig förmåga. Gör det dramatiskt och starkt och vi får en närmast övermänsklig ljudvärld som de allra flesta västerländska lyssnare prisar högt (ställ dig själv frågan vad du uppskattar mest i en opera – de lite mer lågmälda passagerna som verkar föra berättelsen framåt, eller de dramatiska ariorna eller körpartierna där bleckblås och cymbaler tutar och slår). Det är något religiöst över det. Musiken blir nog ännu viktigare i ett samhälle som sekulariseras.

Men det går förstås att lägga de filosofiska tankegångarna åt sidan också. Kort och gott så kan tystnad både vara viktigt för ett verks struktur, och för att skapa kontinuitet. Lyssna exempelvis på “Analogique A+B” av Iannis Xenakis!

Fullkomlig tystnad existerar emellertid inte riktigt i vår värld. Om vi ställde oss i ett helt, och då menar jag helt ljudisolerat rum så skulle vi upptäcka att vår kropp gör alla möjliga sorters ljud som vi bara inte märker bakom trafikljudet från gatan, värmemaskinens subtila brummande och klockans tick. Just detta gjorde John Cage oss extra medvetna om i stycket “4’33”. Här kan du lyssna på denna briljanta komposition.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *