Detta är den andra artikeln i avsnittet slagverksinstrument. Här går jag igenom några olika membranofoner som är vanliga i orkestern. Som ni säkert läste i föregående artikel så är membranofoner instrument med ihåliga resonanskroppar som spänts över med något sorts membran. Trummor faller under denna kategori. Vidare kan membranofoner både vara stämda, såsom pukor, och ostämda, såsom bastrummor.
Jag tänkte börja med de vanligaste membranofonerna i orkestersammanhang, och sedan nämna några andra som tämligen ofta får chansen i orkestern.
PUKOR
- Pukorna är de största slagverksinstrumenten i orkestern, och dessutom de som funnits med längst
- De finns i fyra olika storlekar, alla med ett omfång på ungefär en kvint. Totalt så har de ett omfång på nästan två oktaver, för att vara exakt C-c1 (stora C till ettstrukna c). Huruvida det lägsta respektive det högsta C:et kan spelas beror på storleken på den största och den minsta pukan. Den största är exempelvis inte alltid 84 cm utan 80 cm i diameter. I dessa fall är D (stora D) den lägsta tonen.
- Pukorna stäms om med hjälp av en pedal.
- Snabba kromatiska melodier är så gott som omöjliga att spela på pukor.
- Teoretiskt sett kan pukan frambringa många olika dynamiska nivåer – från ppp till fff. Det krävs dock en del erfarenhet för att få till alla olika nyanser.
- Tremolo är en vanlig och mycket effektiv teknik.
VIRVELTRUMMA
- Kan ses som ett typiskt rytminstrument, som passar utmärkt för att accentuera rytmiska passager.
- Är utrustad med “snares” (ungefär – “snaror”), som är spända över undersidan av instrumentet. Dessa kan spännas och avspännas, vilket ger anslagen olika karaktär.
- Trots att instrumentet är ganska litet så har det en väldig kraft och kan skära igenom hela orkestern.
- Virveltrumman som används för orkestern är inte densamma som används inom popmusiken! Detta är bra att veta om man exempelvis skriver för förinspelade instrumentljud i Sibelius.
- Virveltrumman är också ett framträdande instrument inom marschmusiken.
BASTRUMMA
- Kallas också för gran cassa – ett namn som den ofta är märkt som i ett partitur.
- Bastrumman placeras på sidan så att membranet pekar uppåt (med viss lutning). Bilden illustrerar!
- Ljudet av en orkester-bastrumma är mycket starkt, varför den fungerar utmärkt i riktigt starka och dramatiska partier.
- I starka partier får den ofta dubblera cellons stämma, medan kontrafagotten dubblerar kontrabasens.
- Passar inte överdrivet bra för snabba passager eftersom den “svarar” ganska långsamt.
- Tro det eller ej, men bastrumman kan också spela riktigt svagt.
- Eftersom instruments frekvensområde ligger så lågt så säger man ofta att man inte hör instrumentet lika mycket som man “känner” det.
ANDRA MEMBRANOFONER:
Dessa membranofoner förekommer då och då i orkestersammanhang:
Tomtom – Trummor som ofta spelas i par, och har relativt hög tonhöjd.
Timbales – Cylindriska metalltrummor med membran bara på ovansidan. Förknippas särskilt med afrokubansk musik.
Congas – Stora, relativt låga trummor som till formen ser ut ungefär som ut- och invända timglas. Förknippas med musik från Latinamerika.
Bongotrumma – Lite mindre, något högre instrument som också spelas i par. Även denna associeras med Kuba men själva partrumma-konceptet har förstås afrikanska rötter.
Gå till nästa artikel – Idiofoner (icke-stämda).
Gå till föregående artikel – Introduktion till slagverksinstrument.
Gå till startsidan för delavsnittet Instrumentkunskap!
Eller gå till startsidan för avsnittet Komponera mera!
Artikel publicerad den 1 februari 2012.