Kompositionsdagbok – tillbaka till verkligheten

Efter att ha skrivit och publicerat ganska så flitigt i början, så har det nu gått två veckor av tystnad här på bloggen. Tyvärr återspeglas det också i mitt arbete med kompositionen – inte nödvändigtvis vad produktiviteten beträffar, men desto mer vad tankeverksamheten beträffar.

Som jag nämnde i första inlägget var mitt mål att skicka in verket till en tonsättartävling vars sista inlämningsdatum är i slutet av november – närmare bestämt imorgon, den 25 november. Mitt vettigaste beslut på senare tid har varit att ge upp detta mål. Det känns förstås tråkigt på flera sätt, men här kommer några anledningar till varför:

  • Jag kände att jag fick en ganska bra start, men därefter segade det till sig lite grand med inspirationen. Jag provade en hel del som inte alls fungerade.
  • Att ge sig på att skriva ett orkesterverk på 11 minuter på mindre än en månad är naivt för en kompositör med mina bristande erfarenheter. I synnerhet om man är naiv nog att tro att man under samma period ska hinna spela in och redigera en film, lägga timmar och åter timmar på att förproducera en annan, resa utomlands i två dagar, åka på konsert i huvudstaden, och göra läsning och sätta ihop ett projektförslag inför en C-uppsats.
  • Ju närmare 25 november, desto mindre kärlek fick kompositionen. Jag började återanvända och klippa och klistra vilt bara för att få klart verket så snabbt som möjligt. Nu bygger visserligen mycket av verkets struktur på delvis Stravinskij-inspirerad “cut-and-paste”, men där Stravinskij använde sin hjärna började jag använda CTRL-C och CTRL-V i Sibelius
  • Tävlingen i fråga är för unga tonsättare, men i ljuset av att man enligt tävlingen är ung fram till man är 35 är jag i sammanhanget väldigt ung. Jag har dock inget emot att åldersgränsen ligger där den ligger. Faktum är att det känns som att ganska få tonsättare “slår igenom” innan 35-årsåldern, så att tänka att en “ung tonsättare” är lika gammal som en “ung fotbollsspelare” är vansinne. Det kvarstår dock att medelåldern på finalisterna tidigare har legat ca åtta år över min nuvarande ålder, vilket säger en del om min relativa erfarenhet. Att då skicka in ett verk som omöjligen skulle kunna representera mitt bästa jag vore bara löjligt

I slutändan var det att välja mellan att fatta det här beslutet igår morse, och ha en trevlig helg, eller att halvdöd tvingas fatta det kl 05.45 natten till imorgon, efter en miserabel helg. Jag är glad över att det blev igår morse.

De positiva följderna över att ha satsat på att få verket klart till den 25:e är dock många. Framför allt har jag åtminstone ett skelett för nästan hela kompositionen, som för kursen inte ska lämnas in förrän 7 januari.

För att återgå till själva kompositionen så har jag färdigställt den tredje, rytmiskt varierade och dramatiska sektionen, samt den fjärde, som är en långsam uppbyggnad kring ett stråkostinato. En femte, som till texturen påminner om den tredje, har inletts. När jag i onsdags träffade min handledare fick jag höra att kompositionen förmodligen är svagast i den första sektionen, och jag tvingas tyvärr hålla med om att den inte känns överdrivet genomtänkt. Faktum är att den inte riktigt återspeglar verkets mening och struktur, utan snarare mitt eget sökande efter verkets mening och struktur. För många vitt spridda idéer, helt enkelt. Vissa av de små motiven och elementen har jag sedan dess arbetat bort, och satsat på att istället utveckla de mest centrala, och få till den där röda tråden som tidigare, om den än fanns, var alltför tunn.

Vidare är den femte sektionen, som ska leda till verkets klimax, för stunden alldeles för hysterisk. Jag vill att det ska vara rytmiskt oförutsägbart, men för stunden är det dessutom rytmiskt otydligt, och då blir det helt enkelt inte bra. Accenterna måste “accentueras” klarare.

Men nu finns det tid att ägna sig åt de där detaljerna, vilket är oerhört skönt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *