Några av de absolut största kompositörerna genom tiderna levde och verkade under den period som kallas klassicismen och ibland också Wienklassicismen. Wolfgang Amadeus Mozart verkade mitt under klassicismen. Joseph Haydn var en av frontfigurerna vid övergången barocken-klassicismen, och när klassicismen senare red över till romantiken så var det Ludwig Van Beethoven som höll i tyglarna. Wienklassicismen pågick i ungefär 70 år, mellan ca 1750-1820. Mozart må historiskt sett inte ha varit med och startat en ny epok, men han var förstås nyskapande på tusentals andra sätt. Ta förresten en titt på fantastiska Mozart Project!

Mycket hände inom musiken. Under barocken var det fortfarande en hel del musik som var polyfonisk – alla olika stämmor var “självständiga”. Under klassicismen var det nästan helt och hållet homofonin som gällde – en stämma, melodistämman, är självständig, medan resten av stämmorna bildar harmonier. Samtidigt fick ordet “melodi” en helt annan innebörd under den här perioden, och symfonin föddes. Lär dig mer om klassicism:’

Specifikt om klassicismen:

Musikstil under klassicismen:

Melodi: Barockmusikens melodier gav en känsla av kontinuitet, som om de vore ett evigt flöde av toner. Wienklassicismens melodier var istället symmetriska och balanserade, samtidigt som de oftast rörde sig med diatoniska steg – inom skalan. En följd av det är att om någon börjar nynna en välkänd melodi från Wienklassicismen kan de flesta fylla i och sjunga med, medan en melodi från barocken i de allra flesta fall mest brukar skapa förvirring, eftersom de melodierna är så pass olika i jämförelse med de som skrivs idag.

Rytm: Klassicismens kompositörer arbetade med rytm på ett nytt sätt. Rytmen var nu, till skillnad från under barocken, flexibel. Rytmen var ett verktyg liksom dynamik och harmoni och förändringar i både taktart och tempo förekom.

Dynamik: Wienklassicismen såg pianots intåg i historien, och det var viktigt för musikens utveckling vad dynamik beträffar. Terrasserad dynamik (direkt från piano till forte eller vice versa) var inte längre lika nödvändig eftersom crescendon och diminuendon nu ständigt användes i musiken. På en cembalo finns inga möjligheter att spela starkare eller svagare alls, och därför spelade pianot en väldigt viktig roll i denna revolution.

Stämning: Även här var det annorlunda i jämförelse med barocken. Ett verk kunde börja i melankolisk moll för att sedan ha ett parti i glädjerik och pompös dur.

Ett musikaliskt koncept som dog ut under klassicismen var generalbasen. Musiken blev mer folklig och fler verk skrevs för amatörer. I sådana verk passade inte generalbasen, som krävde mycket improvisationsteknik av musikern. Läs mer om generalbas i avsnittet om barockmusik. Något annat viktigt som hände under Wienklassicismen var utvecklandet av orkestern – det som blev symfoniorkesterns standardmanskap under klassicismen är standard än idag!

Sakral musik

Oratorier och mässor levde kvar från barocken och fortsatte att komponeras. Några berömda mässor är Mozarts kröningsmässa i C-dur, och samme upphovsmans requiem (en dödsmässa). Bland de oratorier som skrevs märks i synnerhet Haydns Skapelsen, men de flesta berömda verk från den här tiden var faktiskt inte sakral musik. Musik handlade alltmer om kultur och underhållning. Flera kompositörer var anställda vid hovet och komponerade beställningsverk åt sina överordnade.

Profan musik

Operor, sonater, symfonier, solokonserter och kammarmusik för stråkkvartetter komponerades i mängder under Wienklassicismen. Två olika genrer av opera – opera seria (allvarlig, ofta tragisk opera, som Mozarts Idomeneo) och opera buffa (komisk opera, som Mozarts Figaros bröllop) växte fram. En sonat skrevs oftast för ett eller två instrument (pianosonater var otroligt vanliga) och konstruerades efter en speciell struktur:

1. Exposition

2. Genomföring

3. Återtagning

Denna sonatform innebar att musikaliska teman (ofta två) presenterades i expositionen, varpå genomföringen bjöd på olika variationer av dessa teman. Återtagningen var ofta en snarlik repris av expositionen. Ibland i sonatform förekom också en så kallad coda (“svans”) mot slutet, som på ett effektivt knöt samman sonaten.

Beethovens “Månskenssonaten”, sonat nummer 14 i C#moll är en av de vackraste sonaterna som skrivits (skrevs under 1801, alltså mot slutet av klassicismen).

Lägg märke till hur ett tema introduceras och varieras. Expositionen genomgår en förändring vid ca 0.42 och går från moll till dur, varefter den återgår till moll och mer klara variationer börja träda in. Ungefär vid 2.16 tar genomföringen vid med nya harmonier baserad på det tematiska material som introducerats i expositionen. Lägg märke till att taktändringen är ett tecken på att genomföringen tar vid. Återtagningen drar igång runt 3.28, och är i det här fallet inte en komplett repetition av expositionen. Istället rundas sonaten av med hjälp av en coda som använder sig av material både från expositionen och genomföringen.

Även symfonin hade en specifik struktur som innebar fyra olika satser.

1. Snabb, livlig sats

2. Långsam sats

3. Dansrelaterad sats

4. Snabb, livlig sats

Även musik skriven för stråkkvartett nyttjade fyrsatsmönstret. Stråkkvartetten var den vanligaste ensemblen när det gällde kammarmusik under klassicismen, och bestod av två fioler, en viola och en cello. Joseph Haydn ses som stråkkvartettens fader. Han skrev inte mindre än 83 stycken. Här följer dock en stråkkvartett skriven av Beethoven.