Jonas Valfridsson – Komponera intervjuar

Komponera har fått chansen att intervjua Jonas Valfridsson, en ung kompositör av nutida modern konstmusik. Jonas gjorde tidigt valet att verkligen gå in för en framtid inom musiken, och har vid det här laget bland annat en magisterexamen i komposition (2008, Stockholm). Att det har lönat sig protesterar ingen mot.

Jonas har varit finalist i flera ansedda tonsättartävlingar, och vann den nationella Uppsala tonsättartävling 2010. Han fick också radiolyssnarnas pris för vinnarstycket – “The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name”.

I intervjun berättar Jonas lite om sin karriär, vad som fick honom att göra de val han gjorde, och framför allt – hans tankar kring komposition!

Intervju – Jonas Valfridsson

Jonas Valfridsson - intervju på Komponera.seHur kom du in på kompositörstankarna?

Det har funnits där sedan jag började ta musiken på allvar. Redan när jag spelade gitarr hade jag svårt för att lära mig spela en hel låt. Jag ändrade och gjorde om musiken, la till och drog ifrån. Flera andra tonsättare jag träffat har haft samma erfarenhet, man har svårt att låta musiken vara ifred så att säga.

Konstmusiken kom jag i kontakt med på gymnasiet, och då började jag nörda in mig på allvar. Slutade med gitarren och började hårdplugga partitur istället. Man får lätt lite tunnelseende i den åldern, så jag skrev en musikal på George Orwells Djurfarmen och sökte till Gotlands tonsättarskola.

En snabb titt på din bakgrund och det framgår att du är välutbildad, och du började rätt tidigt med att studera just komposition. Var det ett svårt val? Många ser ju onekligen valet att börja studera så gott som allt musikrelaterat som en “riskabel” väg att gå.

Jag har förutom musikgymansieutbildning och två år på Gotlands tonsättarskola studerat fyra år på kompositionsprogrammet vid högskolan för scen och musik i Göteborg, ett år på konservatoriet i Paris 19°, samt två år på Kungliga musikhögskolan i Stockholm där jag tog min masterexamen. Så ja, ganska lång utbildning har jag.

Konstnärliga yrken är alltid riskabla att satsa på om man har en önskan om ekonomisk trygghet, och så har det varit under lång tid. Jag får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag var ganska omdömeslös i detta avseende i unga år. Jag har ungefär lika lång utbildning som en allmänläkare, och därmed ungefär lika mycket i studieskuld, men inte i närheten lika bra arbetsvillkor. Ekonomiskt är detta en fullständigt vansinnig ekvation, men då jag varken har barn, bil eller dyrt boende så funkar det ändå ganska bra.

Däremot finns det naturligtvis andra fördelar: jag styr själv över mina arbetstider och får sovmorgon varje morgon om det ska vara så. Folk jag träffar är alltid imponerade och intresserade över vad jag gör, och jag känner att det jag sysslar med i livet är värdefullt. Det betyder mycket.

Du har producerat många musikaliska verk. Är det något du är extra stolt över?

Nej, jag har en ganska tunn katalog om man jämför med genomsnittet skulle jag säga. De verk jag har gjort efter studietiden är jag ganska nöjd med däremot, det finns inget jag skulle bli generad över om någon väljer att spela.

Jag är mest känd för mina orkesterkompositioner: 2007 fick jag Toru Takemitsu Composition Award för “In Killing Fields Sweet Butterfly Ascend” (LYSSNA!), och efter det fick jag lite etiketten på mig att jag gör mestadels orkestermusik, även om det vid den tiden var mitt enda stycke för sättningen.

Jag är även mycket intresserad av mixed media, det vill säga när man blandar elektronik och akustiska instrument. Ett verk som spelats ganska ofta är min violinduo “You Tried So Hard to Make Us Away” för två violiner och elektronik 5.1 (LYSSNA!)

Man kan hitta den mesta av min musik på min hemsida.

Du fick mycket medial uppmärksamhet för vinsten i Uppsala tonsättartävling 2010. Jag hade själv turen att få sitta i publiken och höra det fantastiska vinnarstycket “The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name”. Grundas detta stycke på något särskilt motiv / någon särskild idé?

Trevligt att du tyckte om det! Jag är själv ganska nöjd med stycket, även om jag ibland tycker att det är lite för kort på sina ställen (maxlängd för tävlingen var tolv minuter). Det är bra att inte vara helt nöjd, det sporrar en till att skärpa sig ytterligare nästa gång.

Då jag förstår att dina läsare är på ganska hög nivå och dessutom väldigt intresserade av komposition tar mig friheten att förklara lite mer tekniskt:

Jag hade en idé om försöka blanda det enkla, naiv med det mångtydiga, intellektuella, och dessutom låta det flyta där emellan. Jag tyckte mig har hört detta hos flera andra tonsättare innan, exempelvis Ravel i Gåsmors sagor (Ma Mère l’Oye), Respighi i Roms fontäner (Fontane di Roma) eller för att ta ett nutida exempel: Wolfgang Rihms Cuts and Dissolves.

Mitt verk börjar med en enkel, nästan naiv melodi i trumpeter: liten ters och sedan liten sekund. Som ackompanjemang använder jag mig av klart mer modernt material; brusig instrumentering och kompakta klanger. Efter dryga halvminuten leds melodin över i oboe d’amore och blir mer avancerad. Även orkestrering, harmonik och klang rörs sig här gradvis mot större komplexitet, fler och fler stämmor läggs till varandra, tills skedet plötsligt avbryts med en ensam hög fagott (vilket är lite tänkt som en hommage åt Våroffer).

Harmoniskt ligger intervallen liten ters och liten sekund som grund för verket, vilket jag har använt mig av i flera verk. Alternerar man mellan att spela dessa två intervall efter varandra neråt så bildar de en symmetrisk sextonsskala. Jag tror den franska tonsättaren Henri Duttileux var först med detta, men jag har även senare hört variationer hos andra tonsättare på just denna harmonik. Den är väldigt lättarbetad och mångtydig, så jag har valt att återkomma till den. Något för musikvetare att reda ut vad den grundar sig i, själv förhåller jag mig ganska intuitivt till detta material.

Fler av dina verk har långa namn som man som utomstående kan ha lite svårt för att relatera till musiken i fråga. Utöver det nyss nämnda så har du bland annat skrivet stycket “A Dragon Kiss Always Ends in Ashes” Hur konstruerar du dessa namn? Kommer namnen eller musiken först?

Musiken kommer först. Verktitlar är svårt, det lägger sig så mycket underförstådd kulturell samhörighet och estetik emellan beroende på vad man väljer att kalla verken. Jag försöker ge mina verk aptitretande, originella och mystiska titlar som gör att man blir sugen på att lyssna. Vad det står för är sekundärt, faktiskt. Folk har ändå en tendens att övertolka titeln även om man döper verket till något mycket blygt. Kallar man verket för March of the Orchs så hör lyssnaren helt plötsligt orcherna trampa omkring.

Mina titlar är ofta hämtade från tavlor av den amerikansk-kenyanska konstnären Wangechi Mutu (se exempel). Hon målar helt fantastiskt suggestiva collagemålningar med mardrömslika, ofta erotiska motiv. Det är lite vad jag strävar efter att uttrycka i musiken också, pendlandet mellan avsky och fascination, så jag har valt att döpa mycket musik efter hennes verk. Det är inte så att min musik handlar om hennes tavlor, snarare så som Amazon.com skulle uttrycka det: if you liked this piece of art work, maybe you also prefer this music?

Vad väntar i framtiden?

Musikalsikt har jag ett antal beställningar som jag kommer att skriva på. Jag kommer att jobba med Jönköpings sinfonietta en del detta år då de beställt ett nytt orkesterverk, och 2013 blir det ett stråkorkesterstycke för Stockholms nya kammarorkester. Eventuellt tillkommer lite till, schemat är inte fullt än. Sedan har jag gett mig på att skriva en roman också, vilken jag hoppas kommer bli klar under året.


Missa inte att lyssna på Jonas Valfridssons vinnarstycke från Uppsala tonsättartävling – “The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name“! 

© Jonas Valfridsson.

Om artikeln: Källor | Skribent.

Tillbaka till Allmänna musiktips på Komponera.se.

Artikel publicerad den 26 januari 2012.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *