En fråga som jag vid ett antal tillfällen fått skickad till mig är hur man ska tänka när det gäller ackord. Ett par har menat att de tämligen ofta kommer på melodier i huvudet, och har någon sorts undermedveten uppfattning om hur de ackompanjerande ackorden skulle ljuda, men inte vet hur denna ska översättas till något som kan spelas eller arrangeras i ett musikprogram.
Givetvis finns det inget mer givande än att sätta sig och försöka nöta in lite musikteori när det gäller ackord. Komponera.se:s avsnitt, som är utformat för att hjälpa vid låtskrivande snarare än som en “grundkurs i musikteori” finns förstås evigt till hands, men ibland kan det te sig alldeles för långdraget att göra låtskrivandet till ett pluggprojekt (åtminstone inledningsvis). Lite så känner jag själv för stunden, eftersom jag beslutat mig för att komponera en stråkkvartett i Brahms stil för en särskild uppgift. Jag har velat lära känna Brahms både ur ett teoretiskt och historiskt perspektiv först, men hela processen av lyssnade och läsande blev i slutändan för mycket och jag startade Sibelius utan att vara helt redo. Kunskapen måste nog växa i takt med skapandet ibland.
På samma sätt kan man bekanta sig med grundprinciperna inom musikharmoni. Har man en melodi i huvudet kan ett första steg vara att identifiera den ton i melodin där man troligen vill att första ackordet ska ljuda. Troligen har det mest lämpliga ackordet den tonen i sig. Sedan kan du avgöra om sången går i moll eller dur (vilket ju inte är så svårt), och plötsligt har du inte så många ackord kvar att prova!
När man skriver en konventionell låt kan det sedan vara en smart idé att skriva eller rita upp de diatoniska ackord man har. Det är enklare än det låter. Ett diatoniskt ackord är en treklang där roten är en av skalans toner. Så om du exempelvis kommit fram till att din låt går i C-dur (t.ex. för att din melodi börjar i C-dur) så kan du först lista tonerna i skalan (OBS! Här använder jag nu B och Bb istället för H och B):
C, D, E, F, G, A, B
Och därefter bara bygga treklanger på dessa toner – alltså – spela roten tillsammans med den tredje och femte efterföljande tonen (glöm inte att hålla dig till C-dursskalan – på pianot innebär det bara de vita tangenterna).
C –> C-E-G –> C-durackord
D –> D-F-A —> D-mollackord
Och så vidare tills du har alla:
C, Dm, Em, F, G, Am, Bdim
De sex första av dessa ackord är de du troligtvis kommer att få nytta av i din låt. Sedan kan man förstås krydda på dessa ackord ytterligare. En särskilt vanlig sak är exempelvis att sätta en sjua på det femte ackordet, vilket här är G –> G7.
Det leder oss till en annan smart grej att ta upp. Hur passar harmonierna samman? Vilka ackord kan man spela efter varandra? Det finns egentligen två grundprinciper här.
– Har ackorden några gemensamma toner? Då kommer de troligen avlösa varandra ganska väl.
– Verkar ackordet du nyss spelat ha någon sorts “dragningskraft”? Vart vill musiken ta vägen någonstans? Om vi återgår till exemplet med G7 – det femte ackordet – så har det en tendens att vilja ta musiken tillbaka till C. Och anledningen är inte bara den att tonen G återfinns i både G7 och C. I G7 har du nämligen också tonerna B och F, som ligger på halvtons avstånd från C (en halvton upp från B) och E (en halvton ner från F) – vilka förstås är nyckeltonerna i C-durackordet. I sammanhanget skapas genom detta förhållande en stark dragningskraft mot C-durackordet.
Ackordteori handlar om just detta. Sammanhang, gemensamma toner, och dragningskraft. Sedan finns det komplicerade termer för det mesta, men att aktivt försöka tänka ut varför ett ackord “funkar” är ett bra sätt att utveckla sin förståelse för harmonier, vilket i sin tur kan leda till att man lär sig använda ackord på ett mer kreativt sätt.
