5C. ii. Bleckblåsinstrument i orkestern

Välkommen till den andra av tre artiklar om bleckblåsinstrument, där du kan läsa om de olika bleckblåsinstrumenten i orkestern. För att fatta mig kort kan jag säga att det rör sig om fyra standardinstrument – valthorn, trumpet, trombon och tuba. I ett partitur hittar man alltid instrumenten i den ordning jag just radade upp dem. Detta trots att trumpeten är ett högre instrument än valthornet. Anledningarna är flera och går lång väg tillbaka, men bland annat har det att göra med att valthornet ofta får ackompanjera och komplettera träblåsinstrumenten.

Planen är att gå igenom bleckblåsinstrumentens olika egenheter i punktform. Det är egentligen lite på det sättet man vill ha det upplagt när man läser på webben, så varför inte?

OBS! Ett diagram som är lysande bra när du läser om samtliga instrument nedan är detta. Använd det till att få dig en uppfattning om hur vilka delar av instrumentens register som används mest frekvent!


VALTHORN 
Valthorn, bild från Musik-instrument.se

  • Valthornet ses som det mest mångsidiga bleckblåsinstrumentet, och är också det som används mest.
  • Valthornets stämma skrivs vanligen ut i G-klav, men är inget C-instrument utan antingen ett Bb– eller ett F-instrument. Detta innebär att om du skriver ut ett nyckelhåls-C i valthornstämman så kommer antingen Bb eller F (under nyckelhåls-C) ljuda när valthornisten tar ton.
  • Den engelska namnet är “French Horn”. Ironiskt nog utvecklades instrumentet i Tyskland.
  • Valthornet har det ungefärliga omfånget B-bb2 (Kontra-B till tvåstrukna bb). De högsta tonerna används sällan och är svåra att frambringa.
  • Har ett mjukare och rundare ljud än trumpeten, vilken gör att den är mer anpassningsbar i svagare partier.
  • Är ett lysande bra instrument för att ackompanjera en solostämma, men kan även producera egna solon (och används mycket även för det!)
  • Med hjälp av högerhanden kan musikern justera valthornets klangfärg en hel del (de stoppar faktiskt in hela handen i klockstycket – kolla efter det nästa gång du är på konsert med symfoniorkester!)
  • Inte sällan ser man att valthornen delas upp på tre eller rentav fyra stämmor och spelar ackord inom stämman, även i tutti-partier. Detta bidrar till en värme och bredd i den resulterande orkesterklangfärgen.
  • Valthornet är mycket djupt och dovt i sitt lägre register. Dess tonfokus och klarhet ökar ju högre musikern spelar. Allra högst upp blir tonen dock raspig.

TRUMPET 

  • Trumpeten är det minsta bleckblåsinstrumentet, och också det högsta
  • Stämman till trumpet skrivs ut i G-klav, men trumpetens ton ljuder ofta en sekund (en hel ton) lägre än vad som står skrivet eftersom den vanligaste varianten fortfarande är Bb-instrumentet. C-trumpeter blir dock allt vanligare.
  • Trumpeter som spelar unisont och starkt låter mycket starkt. Ett gäng starka trumpeter kan höras genom en orkester som spelar fff.
  • Om man ser till olika musikgenrer så hittar man trumpeten lite överallt. Många former av folkmusik runtom i världen drar nytta av dess egenskaper, och sen ska vi inte ens börja prata om dess roll inom jazzen.
  • Trumpeten har det praktiska omfånget e-c3 (lilla e till trestrukna c), men skrivs ofta en hel ton upp.

TROMBON 

  • Trombonen kan ses som en lägre variant av trumpeten men är samtidigt mycket olik sin lillebror. Bland annat saknar trombonen fingerventiler.
  • Trombonstämman skrivs vanligen ut i F-klav (basklav).
  • Trombonen finns i lite olika varianter; alttrombon, tenortrombon och bastrombon. Tenortrombonen är den vanliga varianten i orkestern, med bastrombonen närmast efter.
  • I starka partier får den ofta dubblera tubans stämma, en oktav ovan. Effekten kan bli slående dramatisk.
  • Trombonen har omfånget E-d2 (Stora e till tvåstrukna d).
  • I sitt lägsta register är trombonen mörk, stark och framträdande, men det är kring nyckelhåls-C som den är som allra mest kraftfull.

TUBA 
Tuba, bild från Musik-instrument.se

  • Tuban är det största och lägsta bleckblåsinstrumentet som står för basrösten i sektionen.
  • Tubastämman skrivs ut i F-klav (basklav).
  • Tuban har en mycket bred, konisk borrning och ett stort munstycke för att förstärka dess djupa, grova ton.
  • Tuban finns i sex olika stämningar, där C är den vanligaste i orkestersammanhang. I F-klav förekommer emellertid ingen transponering, så även om en stämma är skriven för en tuba stämd i F, så klingar ett skrivet C som ett C och inte som ett F.
  • Tuban har det ungefärliga omfånget Eb1-f1 (kontra-Eb till ettstrukna f).
  • I sitt lägsta register är inte tuban så stark, utan blir mer framträdande runt början av stora oktaven. Något oktavomfång kring lilla c hittar vi dock tubans allra mest kraftfulla register.
  • Det bör understrykas att tuban främst är ett basinstrument i orkestern. Som solist är den lite ovan, men ska förstås inte uteslutas helt som soloinstrument.

Gå till nästa artikel – Bleckblåsinstrument – bra att veta.

Gå till föregående artikel – Bleckblåsinstrument – en introduktion.

Gå till startsidan för delavsnittet Instrumentkunskap!

Eller gå till startsidan för avsnittet Komponera mera!


Artikel publicerad den 25 januari 2012.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *