Barocken – generalbasens storhetstid

Det här är den andra artikeln i avsnittet Musikhistoria och handlar om barocken.

Någon gång runt 1600-talets början skedde så pass makabra förändringar inom musiken så att det på senare tid markerar starten av en ny era i musikhistorien – barocken. Det var alltså inte så att Claudio Monteverdi vaknade upp på morgonen den 1 januari 1600 och utropade “Hörni, vad sägs om att starta barocken idag, det blir väl fina fisken?” bara så att alla har det klart för sig.

Det fanns olika tecken på att musiken höll på att förändras. Äldre kompositörer som Des Prez, Palestrina och Byrd lämnade över till yngre begåvningar som Monteverdi (som i och för sig var viktig även under renässansen) och Purcell, som senare lämnade över till jättar såsom Händel och Bach. Det skedde samtidigt en revolution vad harmonier beträffar. Nya skalsystem dök upp, och verk började för första gången skrivas i dur och moll. I början av barocken märktes dessutom en revolution för musikinstrumenten, som fick en betydligt större roll efter renässansen, där vokalmusik var dominerande. Läs vidare om barockmusik!

Specifikt om barocken:

Musikstil under barocken:

Stämning: Om ett stycke i sin inledande fras verkade representera en särskild stämning såsom glädje, sorg eller agitation, så gjorde det troligtvis det genomgående i hela stycket. Förändringar i stämningen  var sällsynta under barocken, med undantaget viss vokal musik, såsom operastycken.

Rytm: Under barocken var ofta musikverken kontinuerliga vad rytmen beträffar. Förändringar var sällsynta även här.

Melodi: I barockmusik fanns även här känslan av kontinuitet. En inledande melodi hördes ofta flertalet gånger under verkets gång. Melodierna utvecklades och knöts ihop om och om igen, och var långt ifrån vad vi idag kallar en trallvänlig melodi. De flesta var tämligen svåra att komma ihåg.

Dynamik: Romantikens och den moderna musikens crescendon, diminuendon, forten och pianissimon förekom inte på samma sätt under barocken. Det var gradvis ökande och minskande av styrka som var mest sällsynt – om förändringar skedde var det ofta direkt från forte till piano. Den engelska termen för denna sorts dynamik är terraced dynamics och skulle kunna översättas terrasserad dynamik.

Vad som låg kvar till ganska stor del sedan renässansen var polyfonin. Bachs fugor är till exempel helt polyfoniska – varje stämma är så att säga “självständig”.

Klippet  illustrerar polyfoni och barockmusik väldigt väl. Bachs fuga i G moll spelas på orgel.

Den nya stil som kanske främst marker övergången från renässans till barock var troligtvis monodin. Monodi är en solosång med ackordenliga ackompanjemang, ofta just av cembalon genom generalbas.Homofonin, där bara en stämma är “självständig” och de andra bildar harmonier, etablerades dock som barockmusik. En av sena barock-kompositörerna, Händel, brukade ofta växla mellan polyfoniska partier och homofoniska partier i sin musik. Något annat som var framträdande under barocken och som barockmusik kommit och förknippas med var generalbasen (basso continuo). Generalbas är en notskrift som fungerar som en sorts ackordanalys, utgående från den rådande bastonen. Ofta användes siffror till denna analys, och det instrument som oftast fick ta hand om generalbasen var barockens piano – cembalon.

Sakral musik

Medan mässan och motetten var de dominerande sakrala verken som komponerades under renässansen, skedde det en förändring under det tidiga 1600-talet, och barockens sakrala musik handlade till stor del om oratorier och lutherska kantater. Ett oratorium är ett relativt stort verk för både instrument, kör och ofta solister. Ett oratorium har alltid en berättelse att förmedla, men använder sig inte av sceniska effekter eller visuellt drama på samma sätt som operor och teaterpjäser gör. Det mest berömda oratoriet genom alla tider är tveklöst Händels Messias, från den senare delen av barocken (1742).

And He Shall Purify från Händels Messias. (Här har de lagt in lite drama även om detta vanligtvis inte förekommer i ett oratorium).

En kantat (kommer från latinets canto – att sjunga) är en solosång skriven för orkester, solist och ofta kör. Med andra ord, kantaten växte fram ur monodin. Johann Sebastian Bach är inte bara barockmusiken personifierad och fugans okrönte konung, som han ganska oftare tituleras som, utan också kantatens konung. Inte mindre än 200 sakrala kantater komponerade han.

Profan musik

Under barocken växte operan fram som en viktig folklig genre. Operor erbjöd berättelser som inte nödvändigtvis behövde ha kyrklig anknytning – en av de mest kända barockoperorna är Purcells Dido och Aeneas som handlar om olycklig kärlek. Därutöver bör kantaten räknas även som profan – dessa kantater kallas kammarkantater. En av de mer kända profana kantaterna är Bachs Bondekantat, i vilken man bland annat finner (för många kantater bestod av flera delar) den välkända folkliga melodin Nu grönskar det i dalens famn.

Om artikeln: Källor | Skribent.

Gå till nästa artikel – Klassicismen.

Gå till föregående artikel – Renässansen.

Tillbaka till Musikhistoria på Komponera.se.

Artikel publicerad den 30 juli 2010.

Acknowledgements: Image: luigi diamanti / FreeDigitalPhotos.net