Det framgår kanske inte helt och hållet av titeln till denna avslutande artikel vad det egentligen ska handla om. Men orkestrering handlar väldigt mycket om balans, varför det är viktigt att känna till den relativa “vikten” av varje instrument i orkestern. Med detta menar jag bland annat, att man ska kunna titta på ett partitur och lista ut hur starka (volymmässigt) de olika instrumenten är i förhållande till varandra. Exempelvis kan man göra observationen att trumpeterna spelar med markeringen f i ett ganska högt register, medan flöjterna spelar ff, också i ett högt register. Betyder det automatiskt att flöjterna kommer att låta starkast?
Men att skapa balanserad orkestermusik handlar också om att veta vilka toner man kan dubblera, och de olika tonerna man kan använda sig av bör vara fördelade. Och det är i den här änden jag tänkte börja!
Rakt på sak – en bra tumregel att tillämpa när man ska skriva ett ackord är i form av det årtal Johan III föddes – 1537. Det kan tyckas förvirrande – men konceptet är mycket enkelt. Varje siffra i detta årtal motsvarar en ton i skalan:
1 = Prim
3 = Ters
5 = Kvint
7 = Septima
Sjuan får dock också “stå för” andra toner man kan tänkas vilja ha i ackordet, såsom en nona. Principen är att ju tidigare siffran förekommer i årtalet – desto mer bör den motsvarande tonen dubbleras. Du vill alltså att grundtonen – 1 – ska förekomma mest. Näst viktigast är kvinten – 5 – och så vidare. Detta är en generaliserande teknik, men den fungerar bra när man är i startgroparna av sin orkestreringskarriär.
En bra fördelning av två C-durackord kan se ut så här (jag har här, för enkelhets skull, struntat i sjuan).
En sämre fördelning kan se ut så här. Här har vi för många terser och kvinter. I det högra exemplet har jag dessutom lagt in sjuan. Dessa bör aldrig, som i exemplet nedan, vara bättre representerad än grundtonen.
Som ni ser här har jag dock bara fördelat ett pianoackord, utan att ta hänsyn till orkesterns instrument över huvud taget. När man väl tar sig an hela orkestern kan man dock låta samma koncept styra. Som tidigare nämnt så är det oftast så att orkestern är i balans om de olika instrumentsektionerna är i balans. Naturligtvis finns det undantag. Exempelvis kan bleckblåsinstrumenten bli väldigt dominerande i starka tutti-partier, och träblåsinstrumenten kan lätt låta lite för mesiga.
Orkestratören och kompositören Paul Gilreath har satt ihop en tabell med numeriska värden för varje instrument. Ju högre siffra, desto större “vikt” har instrumentet i just det registret och med den styrkegradsbeteckningen. Här följer ett exempel:
Trumpeter, unisont, högt, ff = 6
Fioler, unisont, högt, ff = 4+
Detta innebär alltså att trumpeterna i ett högt register låter starkare än fiolerna i ett högt register, trots samma styrkegradsbeteckning.
Av upphovsrättsliga anledningar kan jag inte kopiera Gilreaths tabell, hur mycket jag än skulle vilja. Däremot kan jag summera den, och det tänkte jag göra efter viktgrad. Observera att Gilreath bara använder styrkegradsbeteckningar mellan p och ff:
Viktgrad 6:
I denna högsta och starkaste viktgrad hittar vi bara trumpetsektionen i ett högt register och i ff. Trombonerna, om de spelar tillsammans, kommer nästan upp i den här nivån i sitt låga register (ff).
Viktgrad 5:
I den näst högsta viktgraden hittar vi också bara bleckblåsinstrument. Här hittar vi bland annat tuba och trombon i de låga- och mellandelarna av sina register. Det enda instrument som kan komma upp i den här nivån som soloinstrument är trombonen (i ett lågt/mellan-läge och i ff), som är orkesterns starkaste instrument. Tuban i sitt låga läge och trumpeten i sitt höga läge närmar sig. I sitt höga läge kan fiolerna nästan komma upp i denna viktgrad – tillsammans.
Viktgrad 4:
Här hittar vi allt från stråkinstrumenten i ff till bleckblåsinstrumenten i f. Undantaget i fallet bleckblåsinstrument är valthornssektionen, som måste spela ff i sitt mellanregister för att komma upp i denna nivå. I sitt höga register räcker det dock med f för att valthornen ska briljera i denna viktgrad.
Viktgrad 3:
För att uppnå denna nivå måste träblåsinstrumenten spela i sina starkaste register (vanligen det höga registret) och i ff medan bleckblåsinstrumenten kan producera ett ungefär lika starkt ljud med en lägre styrkegradsbeteckning och i en svagare del av registret. Här hamnar också fioler och violor som försöker spela lågt (även i ff).
Viktgrad 2:
Även om träblåsinstrumenten spelar f så blir de oftast inte starkare än så här i sina svagare register. Detta gör att en oboe som ska spela solo kanske väljer att spela i f medan resten av orkestern lägger sig vid p eller pp i svaga register för att inte överrösta soloinstrumentet.
Viktgrad 1:
Bleckblåsinstrument kan knappt spela så här svagt, medan flöjter i ett lågt register faktiskt knappt låter starkare i f. Stråkar som spelar pp kan lägga sig i det här läget utan problem.
Ett antal saker är viktiga att observera när det gäller dessa värden. För det första är inte viktgrad 2 dubbelt så stark som viktgrad 1. Dessa nummer är bara till för att ge en överblick, och en rad andra faktorer spelar givetvis in. Det viktigaste man egentligen kan ta med sig är att om man skriver ett gigantiskt C-durackord och sätter ff i varje stämma, så är det vissa instrument som kommer att dominera. Och vissa kommer att drunkna. Om ett starkt instrument tar hand om en ton så kanske två svagare instrument måste dubblera en annan ton för att uppnå balans?
Jag rekommenderar ett inköp av The Guide to MIDI Orchestration för att se hela tabellen, och för att bekanta sig i mer detalj med orkestrering.
Där tänkte jag stanna. Jag hoppas innerligt att Komponera.se:s guide givit dig en bra och förståelig introduktion till orkestrering och orkesterlära. Tveka inte att kontakta sidan om du vill tycka till om guiden!
Gå till föregående artikel – Olika sätt att skriva ackompanjemang.
Gå till startsidan för delavsnittet Instrumentkunskap!
Eller gå till startsidan för avsnittet Komponera mera!
Artikel publicerad den 21 mars 2012.