Renässansen – polyfoni och Palestrina

Detta är den förstaartikeln i avsnittet musikhistoria och handlar om renässansen och dess musik.

Till och börja med bör sägas att något mycket betydelsefullt inträffade alldeles innan renässansen drog igång – något mycket viktigt för spridandet av musiken. Jag talar givetvis om boktryckarkonsten, som uppfanns av Johannes Gutenberg i mitten på 1400-talet. Även om det inte fanns någon fullutvecklad notskrift kunde sångtexter och annat nu spridas mycket enklare. Vi ska ta och titta närmare på lite renässansmusik.

Specifikt om renässansen

Musiken och orden:


Renässansens musik fokuserade mycket på vokalmusik snarare än instrumental musik. Musikinstrument var dyra och framför allt inte särskilt utvecklade – detta var långt innan exempelvis pianot eller klarinetten hade uppfunnits. Förhållandet mellan musiken och orden var mycket viktigt i renässansmusiken. Tonerna rentav gestaltade texten i många fall – ett fenomen som har fått namnet tonmåleri. Ett exempel på tonmåleri ser du i exemplet nedan:

Det klaraste exemplet på tonmåleri är frasen ”from Latmos hill descending”. Tonhöjden går neråt allteftersom Vesta går nerför kullen. Kompositörer skrev musiken så att den förstärkte textens mening, kort och gott.


Musikstil under renässansen:

I huvudsak var de musikstycken som skrevs under renässansen polyfona. Det innebär att var enskild stämma hade sin egen individuella melodi, som varken till notföljd eller notlängd nödvändigtvis matchade övriga stämmor vertikalt. Varje stämma är självständig, helt enkelt. Kontrastera polyfoni med homofoni, som innebär att de flesta av stämmorna bildar harmonier för en solostämma. Polyfon musik innebär dock på intet sätt att organisation och logik saknas. Ett musikstycke hade ofta mellan 4 och 6 olika stämmor, alla med självständiga melodier. För att få detta att fungera linjärt både vertikalt och horisontellt använde sig tonsättaren av ett antal verktyg som går under samlingsnamnet kontrapunkt. I sig är kontrapunkt ett mycket stort och betydande koncept, och långa böcker skrivs om fenomenet. Här på Komponera.se kommer kontrapunkt emellertid inte att studeras närmare.

Under renässansen började basregistret användas för första gången, vilket utökade det totala tonomfånget avsevärt. Den körmusik som skrevs framfördes oftast utan instrument – à cappella. Det sägs ofta att renässansen var à cappellans guld-era. De gånger instrument användes var det i huvudsak för att duplicera/imitera/förstärka rösterna.

RenässansenVad rytmen beträffar kan renässansens musik beskrivas som ett lugnt och harmoniskt flöde av harmonier, utan några starkt accentuerade slag. Naturligtvis var detta en utmaning för den individuella sångaren, men något som gjorde det lättare var att melodierna i många fall gick stegvis efter skalan. Läs mer om melodier här.

Sakral musik:

Många mässor komponerades under renässansen. Texterna till dessa togs från den vanliga mässan, med Kyrie (Herre, förbarma dig), Gloria (Ära åt Gud i höjden) och så vidare. För er som saknar termen sakral i ordförrådet – sakral musik innebär helt enkelt kyrklig musik. Palestrina i Italien och Byrd i England var framstående kompositörer av sakral musik, och båda använde sig av ett kontrapunktiskt verktyg känt som cantus firmus som innebär att man bygger ett stycke på en melodisk fras eller idé. Nedan kan du lyssna till Kyrie ur Palestrinas Missa Papae Marcelli. Här hörs tenorerna inleda med en musikalisk idé, varpå de andra stämmorna stämmer in i samma idé enligt cantus firmus.

En annan musikform som blev populär under renässansen var motetten – en körsång med text hämtad från religiösa texter såsom Bibeln. Motetter som berättade om och prisade jungfru Maria var särskilt populära, vilket ledde till att flera religiösa grupper vigde sina liv åt att lovprisa hennes namn.

Profan musik:

Renässansmusiken skapades inte bara av de allra högst utbildade tonsättarna, utan allt fler amatörer skrev musik. Profan musik kan översättas till folklig musik och var lite olika beroende på var i Europa man befann sig. I Frankrike utvecklades le chanson (sv. “sången”) som främsta profana musikform. I Italien och England gällde istället den sångform som vi kanske främst förknippar med renässansen idag – madrigalen. Ett strålande exempel på en madrigal har du i det översta videoklippet.

Det fanns en viss skillnad mellan den italienska madrigalen och den engelska madrigalen. En engelsk madrigal var exempelvis ofta lite muntrare och lättare än en italiensk. Thomas Tallis var kanske den främste kompositören av engelska madrigaler, och hans motsvarighet i Italien var ingen mindre än Claudio Monteverdi, som för många snarare är känd som tidig barock-kompositör. Madrigal-eran kom dock relativt sent in på 1500-talet, och skulle få ett snabbt slut i och med barockens inträde i musikhistorien.

Om artikeln: Källor | Skribent.

Gå till nästa artikel – Barocken.

Tillbaka till Musikhistoria på Komponera.se.

Artikel publicerad den 26 juli 2010.


2 kommentarer “Renässansen – polyfoni och Palestrina”

  1. Louise Nordin

    Hej!

    Kom in på er sida då jag sökte efter hur många stämmor som kan ingå i ett polyfoniskt stycke. Skulle tro på ca 8-9 hos Palestrina?

    Kul om någon svarar! Hälsningar
    Louise

    • Hej Louise!

      Det låter som en bra gissning. Thomas Tallis “Spem in Alium” som ses som ett av de mer extrema polyfoniska styckena skrevs för 40 röster, men är tekniskt sett för åtta körer med fem sångare i varje 🙂

      Desto vanligare är det förstås med 4 eller 5 stämmor.

Kommentera

(krävs)

(krävs)


Komponera.se använder cookies för att förbättra din upplevelse av sidan. Mer info

På den här sidan används cookies för att ge dig en så bra surfupplevelse som möjligt. Genom att fortsätta använda den här sidan utan att ändra dina cookie-inställningar, eller genom att klicka på "OK, stäng denna ruta!" nedan så accepterar du detta.

Stäng