Operans historia – från början till nu

Du har kommit till Komponera.se:s avsnitt om musikhistoria och en artikel om operans historia. Varför är nu ett sådant ämne relevant för en sida om komposition? Svaret är att opera är en genre som är högeligen aktuell än idag. Att bekanta sig med opera är att bekanta sig med klassisk musik, och dessutom lära sig förstå hur både filmmusik och andra former av teatralisk musik och programmusik är uppbyggd. Att studera partitur över operor är en fantastisk upplevelse om man läser noter (lär dig annars det här!)

Jag tänkte jag skulle försöka börja från början, och sedan gå framåt i tiden. Förhoppningsvis blir det väl ett och annat videoklipp också!

Operans historia – hur det började

Den italienska renässansen förde med sig mycket, och däribland också operan. I slutet av 1500-talet träffades en grupp bestående av poeter, musiker och konstnärer i Florens, för att främja återupplivningen av det antika Greklands dramer. Gruppen kallade sig “Camerata”, och de kom med den strålande idén att dessa klassiska historier kunde berättas som opera in musica – musikverk. Strax därefter kom Claudio Monteverdi – operans fader – in i bilden. Monteverdi var den som tog denna idé ytterligare ett steg och presenterade verket L’Orfeo i Mantua, 1607. Detta är den första operan i historien – L’Orfeo (svenska: Orfeus) – så lägg namnet på minnet.

Denna nya konstform spred sig sedan till Venedig, där det första operahuset invigdes år 1637. Vid slutet av århundradet var antalet uppe i fascinerande 17 operahus! Sedermera blev förstås de kungliga hoven runtom i Europa intresserade av den nya flugan. Jean-Baptiste Lully introducerade operan för Ludvig XIV, medan Händel populariserade den i London i början av 1700-talet (den första operan på engelska, Henry Purcells Dido och Aeneas, uruppfördes emellertid redan 1689).

Operan börjar ta nya former

Operans historia - operasopranDe tidiga operorna faller under kategorin opera seria, vilket åsyftar en “ädel” och “seriös” dramaform med två olika sångformer:

Recitativ – En sorts talsång med syftet att föra handlingen framåt. Ofta ackompanjeras ett recitativ bara med ett ackordinstrument, såsom en cembalo (secco-recitativ). I vissa fall används dock hela orkestern, som mellan sångarens fraser faller in med små ackompanjerande motiv (accompagnato-recitativ).

Aria – En sorts sång där solister får vissa sin virtuositet. Ariorna är oftast mer melodiska, och orkestern ackompanjerar i regel hela tiden. Under en aria förs handlingen sällan framåt, utan den ger snarare utrymme för personerna eller figurerna i operan att lyfta fram sina känslor.

I Neapel började emellertid en annan operagenre – den mer komiska opera buffa – att växa fram. Även denna form krävde dock mycket virtuositet och god teknik från sångarens sida.

Det första riktiga obestridda operageniet får nog ses vara Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791). Några av hans absolut främsta verk är faktiskt operor, och de skrevs alla under kompositörens fem sista levnadsår. Mozarts operor är svårare att kategorisera som seria eller buffa. Mozart kallade exempelvis Don Giovanni (1787) en opera buffa, trots teman som vällust, synd, straff, och evig fördömelse. Den innehåller emellertid komiska inslag – ingen tvekan om den saken. Det gör också Figaros bröllop (1786), Così fan tutte (1990) och Trollflöjten (1791), samtidigt som även de har sina mer allvarliga stunder. Efter Mozart fick seria/buffa-uppdelningen gradvis få allt mindre betydelse.

Den italienska operan under 1800-talet

De operor som kanske framförs allra mest idag är de som skrevs av italienska kompositörer under 1800-talet. Här finns det fem stora namn som man bara måste komma ihåg. Först och främst har vi Gioacchino Rossini (1792-1868) som stod för operor som Barberaren i Sevilla (1816) och La Cenerentola (1817). Rossini är känd för att ha förfinat och utvecklat bel canto – en sorts virtuos sångform som hans skickliga efterträdare – Vincenzo Bellini (1801-1835) och Gaetano Donizetti (1897-1848) – inte tvekade att antaga. Rossini skrev 39 operor mellan 1910 och 1929 (mellan 17 och 37 års ålder) varpå han faktiskt slutade komponera – nästan 40 år före sin död!

En kanske ännu större superstjärna inom operavärlden är förstås Giuseppe Verdi (1813-1901) som står för flera fantastiska operor såsom Nabucco  (1842), Rigoletto (1851), La traviata (1853) och Aida (1871). De flesta av dessa är högromantiska och dramatiska till stilen, vilket gör dem till favoriter bland operabesökare än idag. Ingen annan individs operor framförs idag mer frekvent än Verdis.

Kanske är det ändå Verdis efterträdare – Giacomo Puccini (1858-1924) – som står för flest minnesvärda operanummer (åtminstone ur ett “highlights”-perspektiv). Hans främsta verk är Manon Lescaut (1893), La bohème (1896), Tosca (1900), Madama Butterfly (1904) och Turandot (1926), alla med (ofta olyckförföljda) sopranhjältinnor. Några av operavärldens absolut främsta arior står Puccini för. Däribland hittar vi sopranarior som “Si, Mi Chiamano Mimi” (från Madama Butterfly) och “Chi Il Bel Sogno Di Doretta” (från La rondine, 1917). En av operavärldens mest kända arior är dock en tenoraria från Turandot, en opera Puccini inte hann färdigställa innan han dog. “Nessun Dorma” (se klippet med Jussi Björling) var redan mycket välkänd innan Paul Potts gjorde den berömd.

Den tyska operan under 1800-talet

De tyska kompositörerna under 1800-talet var många och duktiga, men det var faktiskt ganska få som var intresserade av opera. Beethoven uppskattade genren, men skrev bara en opera (Fidelio, 1805). En herre utmärkte sig emellertid – Richard Wagner. Den kontroversielle kompositören var knappt intresserad av någonting annat än opera, och står för verk som Tannhäuser (1845), Lohengrin (1850) och Tristan und Isolde (färdigställd 1859, premiär 1865). Det senare har två extremt krävande huvudroller, och i synnerhet tenorrollen som Tristan. Premiären skulle ha ägt rum 1861, men efter 77 repetitioner behärskade Wienoperans ordinarie tenor fortfarande inte rollen. Till slut, fyra år senare, hade operan premiär med makarna Ludwig och Malwine Schnorr von Carolsfeld. Den oerhört skicklige Ludwig Schnorr von Carolsfeld stod för fyra oförglömliga framträdanden, bara för att dö en månad senare. Enligt skrönor så var det förstås den wagnerianska tenorrollen som tog kål på honom.

Mest känd är emellertid Wagner för den gigantiska operatetralogin Nibelungens ring, eller “Ringen”.

I Paris under samma tid

Det var Paris som växte fram som operans huvudstad under första halvan av 1800-talet. Rossini, Donizetti, Verdi och lokala förmågor som Charles Gounod och Jules Massenet jobbade här allihop. Ett annat välkänt namn, om än bara på grund av en opera, är Georges Bizet. Fransmannens Carmen är en av operavärldens största klassiker.

Operan under 1900-talet

En rad spännande operor skrevs också under 1900-talet, även om inte så många av dem framförs idag (om man bortser från Puccinis, som dock alla skrevs i den romantiska andan). Richard Strauss operor Salome (1905) och Elektra (1909) chockade operavärlden på grund av sina dissonanser och inslag av atonalitet. Andra Wienskolan gav oss läckra om än lite svårsmälta operor som Schönbergs Erwartung (premiär 1924) och Bergs Wozzeck (premiär 1925). Bland de operor som framförs kanske mest hittar vi Benjamin Brittens Peter Grimes (1945) och Billy Budd (1951).

Till denna artikel användes en källa som inte står i källförteckningen:

Dunton-Downer, Leslie; Riding, Alan. Eyewitness Companions: Opera. London: Dorling Kindersley Limited, 2006.

Artikel publicerad den 24 juli 2012. Bearbetad den 4 juli 2013.

Bli först med att kommentera “Operans historia – från början till nu”

Kommentera

(krävs)

(krävs)


Komponera.se använder cookies för att förbättra din upplevelse av sidan. Mer info

På den här sidan används cookies för att ge dig en så bra surfupplevelse som möjligt. Genom att fortsätta använda den här sidan utan att ändra dina cookie-inställningar, eller genom att klicka på "OK, stäng denna ruta!" nedan så accepterar du detta.

Stäng