Minimalism – från ett musikperspektiv

Minimalism är en musikgenre där små motiv byggs upp gradvis och bildar harmonier och rytmer. Fokus ligger på det “lilla”, mindre invecklade i musiken, och minimalister ville visa på att det inte krävs komplicerad avant garde-musik för att hänföra en publik.

Minimalism var just lite av reaktion mot de trender som både klassisk musik och jazz gick igenom under 50-talet och 60-talet. Musiken blev alltmer avant-garde och svårlyssnad och verkade snarare vara för utövarna än för lyssnarna. Minimalism-eran drogs igång med Terry Riley och “In C” (1964) “In C” är ett stycke som tar allt från 20 till 60 minuter att framföra, men hela partituret får plats på bara ett par A4. Det består nämligen av 53 motiv (ofta bara en halv takt långa). Den första musikern spelar det första motivet på ett instrument (instrumentationen är inte särskilt detaljerad, man kan välja lite vad man vil), varpå de andra kommer in i ordning för att börja spela sitt specifika motiv ett upprepat antal gånger (men lite när de vill). Framträdandet är i den bemärkelsen alltid lite instinktivt men ändå enkelt. Du kan lyssna till “In C” direkt här på sidan:


Minimalistisk musik har i huvudsak konsonanta harmonier (ej dissonanta), en stadig puls, och upprepade motiv som kombineras, växlas, blir starkare och starkare, och svagare och svagare. Minimalistisk musik har bland annat hämtat inspiration från Eric Satie, som blev berömd för sin okomplicerade pianomusik som inte ställde höga tekniska krav på musikern. Hans gymnopedier är troligtvis hans mest berömda verk och i synnerhet den första av de tre (1888).

Kompositörer som förknippas med minimalism:

Bland berömda minimalister bör John Adams, Steve Reich och Philip Glass nämnas.

Minimalism - minimalistisk msuikJohn Adams är särskilt känd för sitt minimalistiska verk “Short Ride in a Fast Machine”. Han vann år 2003 Pulitzerpriset i musik. Adams musik har, i jämförelse med Reichs och Glass musik, hämtat fler influenser från romantiken, och den har ofta mer riktning och utvecklas mer. Det beror inte på att Reich och Glass är sämre musiker, utan helt enkelt på att Adams föddes en generation senare och det är inte lika “genomgående minimalism” som i mycket av Reich och Glass musik.

Steve Reich är berömd för “Clapping Music” (1970) – ett minimalistiskt stycke för handklapp, och inte minst “Different Trains” (1988) – en serie stycken där han har spelat in ljud av olika tåg och högtalarmeddelanden och mixat det med stråkar, vilka efterliknar ljudet av ett tuffande tåg. Minimalism blir inte mycket bättre! “Different Trains” är ett av de absolut mest kända minimalistiska verken.

Philip Glass skrev rentav en hyllning till minimalismens farfar Eric Satie – Music in the Shape of a Square (för två flöjter), ett av Glass tidigaste minimalistiska stycken. För en bredare publik är Glass kanske mest känd för musiken till dokumentärfilmen Koyaanisqatsi. Denna film saknar helt tal, och istället spelar Glass musik den viktigaste rollen. Ordet koyaanisqatsi kommer från Hopiindianernas språk och betyder ungefär “liv ur balans”, och det filmen gör är att den med hjälp av bilder skapar en kontrastverkan mellan naturen och människans galna, kaotiska samhälle. En av de mest sevärda dokumentärfilmer som gjorts!

Artikel publicerad den 6 augusti 2011. Bearbetad den 4 juli 2013.

1 kommentar “Minimalism – från ett musikperspektiv”

  1. […] sparsamt i Komponera.se:s artikel om modernismen, så därför har en liten extraartikel skrivits. Här hittar du den! Nu kommer det att bli ett par veckors paus i produktionen vad faktaartiklar […]

Kommentera

(krävs)

(krävs)


Komponera.se använder cookies för att förbättra din upplevelse av sidan. Mer info

På den här sidan används cookies för att ge dig en så bra surfupplevelse som möjligt. Genom att fortsätta använda den här sidan utan att ändra dina cookie-inställningar, eller genom att klicka på "OK, stäng denna ruta!" nedan så accepterar du detta.

Stäng