Jag har redan börjat använda kompositionsdagboken som en undanflykt när inget riktigt vill fungera. Konsten att låtsas vara produktiv genom att skriva ner wanna be-sofistikerade tankar som man i alla fall redan tänkt.
Men som med allt annat här i livet kan man acceptera sina inblickar för att sedan utan problem ignorera dem. Here it goes!
Under dagen nådde jag något sorts stadium där jag kände att första delen (närmare tre minuter lång) faktiskt känns rätt nu. Tyvärr var den känslan betydligt mer osäker när jag för några minuter sedan lyssnade en gång till, lite trött och frustrerad efter att i timmar försökt hitta rätt övergång till nästa sektion. Men i takt med att tröstvinglasen tömts har jag å andra sidan anammat en tämligen cynisk inställning till hela min så kallade musikeridentitet, så man får försöka ta det med en nypa salt.
Så mycket borde jag i alla fall ha lyckats inse vid det här laget att min snabba, lite överraskande omställning till ett helt annat tempo med hastiga omkastningar i taktarterna inte kommer att fungera. Jag har fortfarande förhoppningen att nå just denna punkt, men det måste ske gradvis. Accelerationen måste ske naturligt, genom att använda befintligt material. Det som förmodligen måste hända är att de små celler och motiv som bygger upp till klimaxen i A-delen måste tryckas ihop, och gradvis upprepas mer frekvent tills de tvingar upp tempot till den nivå jag vill ha det.
Någonstans under samma övergång måste jag etablera den lilla skiftningen mellan de olika skalor/modala områden jag under kvällen försökt få att avlösa varandra ganska direkt.
Om 22 dagar måste det här stycket vara redo att skickas in, så det gäller att inte ligga på latsidan.
Uppdatering, 20 minuter senare, fått en smula frisk luft:
Hur mycket man än förbereder klimaxen i första delen så kommer det finnas ett visst, så att säga “element of surprise” i att det plötsligt kommer ett icke omvänt, starkt, mollackord. Därför måste alla de element som ingår i detta moment tas vara på även i efterhand. En av de främsta anledningarna till att övergången till nästa sektion för stunden är så långt från att “fungera” som den kan vara är att man inte hinner återhämta sig. Klimax-elementen måste få samspela, utökas, fragmenteras, och kombineras med små idéer och motiv från de första två och en halv minuterna. Förmodligen i ganska många takter. Accelerationen måste gå långsamt.
Det sover vi på.