Befinner du dig i Malmö med omnejd är du varmt välkommen att komma och kolla! Du är också varmt välkommen även om du bor någon helt annanstans med omnejd, men risken är ju att resan blir lite längre! Biljetter hittar du på Kulturcentralens hemsida. Vid tillfälle ska jag skriva mer om processen, som pågick från och till i 1,5 år. Detta är definitivt det svåraste jag försökt mig på att skriva!

Komponera.se

För mig som skriver känns det närmast overkligt att det gått så lång tid. Det har hänt otroligt mycket i mitt eget liv under de senaste tio åren, och jag har själv utvecklats mycket som tonsättare. “Komponera” har fått återspegla mina egna erfarenheter från att komma igång med låtskrivande, till att ägna mig åt mer avancerad komposition. Förhoppningen har varit att erbjuda andra personer att göra en liknande resa.

Hoppas ni som läser har haft glädje av Komponera.se och jag hoppas den ska få ligga uppe i minst tio år till!

Komponera.se

Nedan till höger bäddar jag in albumet för referens!

Det här är det mest omfattande kompositionsprojekt som jag har gett mig på så här långt, och det mest komplicerade. Precis som inom filmmusik, som jag tidigare ägnat mig mest åt, så är musiken ändå alltid underordnad en berättelse. Man kan mena att man går och ser en musikal för musikens skull, men om storyn under vacklar så är jag ganska övertygad om att själva musiken uppfattas som sämre också. Det går lite i linje med Michel Chions skriverier kring “audiovision”, som jag har nämnt i tidigare inlägg. Man ser och hör inte en film, man “ser-hör” den. Det ena kan inte och bör inte skiljas från det andra.

Från att ha skrivit filmmusik hade jag från början ett väldigt tematiskt tänk, medan Jakob, också han tonsättare, hade en mer utpräglad låtskrivargrund. Det, i kombination med att vi åtminstone inom musikal har väldigt liknande smak, gjorde att vi kunde samsas i det lite annorlunda upplägget att “båda gör allt”.

Jag har fått otroligt många nya insikter om komposition och textförfattande av det här projektet. Att gå och umgås med en historia i över ett år gör en väldigt öppen för intryck från omvärlden. Man är på ständig jakt efter lösningar på alla möjliga musikaliska och textmässiga problem. Det innebär också att man gör sig skyldig till en sorts kreativ stöld. Ett av temana i “Var inte rädd” har sitt ursprung i Tolvskillingsoperan av Weill och Brecht som jag var och såg i Malmö. Huvudtemat i “Finns han kvar?” hämtar vissa intervall och ackordföring från filmmusiken i en Studio Ghibli-film. Det är små likheter, som aldrig skulle kvalificera som plagiat, men som man ändå gör sig skyldig till rätt ofta.

Jag gick också in i projektet med den helt felaktiga inställningen att sångtexter bör underordnas melodier. Ni som läst tidigare versioner av min artikel om låttexter kommer sedan sommaren se att den uppdaterats en hel del. I flera fall har Jakob kunna skicka en musikalisk idé som jag verkligen inte kunnat se potentialen i förrän den knutits samman med en textidé. Ett annat exempel är ett av musikalens mest återkommande teman – “Gretes fioltema” – som spelas av en av huvudpersonerna i musikalen, och utgör versen i “För det vill du väl, Grete?”. Melodin, som jag över två år efter den skrevs fortfarande är väldigt stolt över (hänvisar till tidigare inlägg om avtagande entusiasm kring egna alster), skrevs helt och hållet utifrån en text.

Överlag skrevs emellertid väldigt få fullständiga texter innan musiken tillkom, vilket jag i efterhand tror utgör en av musikalens laster. Texten ligger närmare storyn, och borde förmodligen ha definierats i större grad på förhand. Att musiken fick komma först så ofta handlar nog mycket om processen att skriva musik versus den att skriva text. Åtminstone för egen del sätter det in en markant spärr när jag ska till att skriva texter. För att citera Stephen Sondheim så är det helt enkelt ungefär tre gånger roligare att skriva musik.

Skaparglädje bottnar nog rätt mycket i att leva ut sin intuition. Jag tycker att jag ändå har ett rätt intuitivt sätt att skriva musik, åtminstone i början. Möjligen både intuitivt och lite slarvigt, men jag kan ändå få melodier eller uppslag till melodier i huvudet och arbeta vidare med dem på ett rätt spontant, instinktivt sätt. Jag har däremot aldrig i hela mitt liv fått en spontan låttext-idé. De måste arbetas fram under stor möda och stryps ofta av kallt resonemang innan de når ut i pennspetsen. Jag har kunnat sitta en hel dag utan att få ur mig ett enda ord.

Likväl är det få saker som är så tillfredsställande som när man fått till en riktigt bra textrad. Det är en känsla jag hoppas få återuppleva många gånger om när vi nu tacklar vårt nästa musikalprojekt. Ambitionen är att dela med mig lite mer från denna kommande process än jag gjorde från “Förvandlingen”!

Vill du tycka till om studioalbumet? Hör gärna av dig till sidan!

Komponera.se

Jag var nyligen och såg My Fair Lady på Malmö Opera – en turnerande musikal med en riktigt stabil grupp sångare. Så fort jag insåg att orkestern bestod av två flyglar blev jag osäker på om föreställningen skulle motsvara mina förväntningar, men pianisterna var otroligt skickliga och ljudnivån väldigt bra. Det blev på det hela taget en förvånansvärt rik klang. Sedan var skådisarna exceptionella sångare, och kompenserade väl för bristen på mer instrumental färg.

Annica Edstam i rollen som Eliza Doolittle påminner mig varje gång hon tar ton om varför jag älskar musikalsopraner så mycket. Det är någonstans mellan den operatiska och mer populärmusikmässiga (vokabulären fattas mig visst för stunden) klangen jag hittar min favorit-röstkategori. Annica är dessutom otroligt bra. Sluttonen i “I Could Have Danced All Night” fick i denna svenska översättning framföras på den allt annat tacksamma vokalen E (“jag kunde dansat mer”), men lät så lysande så jag bara brast ut i ett stort leende.

Hon skulle gärna kunna få ställa upp och vara med i Förvandlingen.

Komponera.se

Den “minimusikal” jag nämnde förra augusti utvecklades ganska snabbt till en storskalig idé. Ett “period drama” i musikalformat, som vi sporadiskt komponerade idéer till och diskuterade. Någon gång i början av året fattade vi emellertid beslutet att bromsa lite grand och faktiskt fundera över om vi skulle kunna skapa något i mindre skala, som det vore realistiskt att producera som ett förstaprojekt. Det är där vi är nu, och vi har sedan starten i slutet av juni kommit långt mycket längre än med det andra projektet. Det är vår fullkomliga avsikt att ro i land med det.

I nuläget har vi komponerat ett tiotal låtar, eller idéer till låtar. Vi har dessutom skelettet i form av den övergripande berättelsen klar (delvis för att berättelsen redan existerar – vi försöker inte göra en från grunden som i förra projektet), och kommer snart att inleda arbetet med “the book” eller manuset. Vår förhoppning är att hitta ett sätt att få den producerad nästa vår eller sommar.

Jag vill inte avslöja för mycket, men vi tar en i grunden ganska mörk och tragisk historia och gör den…fortfarande ganska mörk och tragisk, men med mer glada och, om man så vill, “musikaliga” inslag. Historien i sig är en kortroman skriven på ett sätt som gör att mycket går förlorat när man ska visualisera det. Därför är vi noga med att inte följa den till punkt och pricka i vår adaption, utan göra egna tolkningar och utveckla scenarion som härstammar från grundberättelsen, men förhöjer och skruvar upp de olika sekvenserna till musikalmediets uttrycksnivå.

Detta blir förmodligen inte det sista inlägget om detta projekt här, så håll utkik framöver!

Komponera.se

Alltjämt osäker på hur namnet ska sägas (ljud och ljud? ljud, oljud? ljud, oh ljud!?) tänkte jag för en gångs skull se till att uppmärksamma Komponera:s läsare på den här festivalen. Några av Sveriges största talanger inom komposition får helt nya verk uppförda. Totalt bjuder festivalen på fjorton spännande events. Särskilt intressant kanske helgens (18-19 april) konserter i KMH:s Stora salen ser ut. På lördagskvällen och söndagskvällen får totalt tolv kompositionsstudenter sina nykomponerade verk framförda. På lördagen rör det sig om slagverkskonsert med verk skrivna för Mike Takahara och Per Sjögren. Söndagens examenskonsert bjuder bland annat på musik för piano, stråkkvartett, och fiskar. Jag är särskilt spänd på Kristin Boussards “Make a Fish Come True”. Jag har inte hört Boussards verk tidigare men har hört att hon ska vara en riktig fena på det hon gör. Sen en sådan sagoklingande titel får förstås en Disneyentusiast som jag att bubbla av entusiasm.

ljudOljud erbjuder mer än den konventionella konsertupplevelsen. Onsdagen den 15 april hålls exempelvis en lunchkonsert i Reaktorhallen – ett stort bergrum under Drottning Kristinas väg. Här kommer publiken inte vara bunden till en särskild plats, utan ha möjligheten att röra sig fritt i den grandiosa akustiken. Och vill man inte det finns madrasser att ligga på.

Nästan varje dag under festivalen (som äger rum mellan 14 och 22 april) kommer det finnas ett ljud att besöka i musikhögskolans källare. För er som inte gjort ett ljudbesök förut kan jag säga att det är något du inte vill missa. Ljudbesök är lite som läkarbesök i bemärkelsen att möjligheten inte ges särskilt ofta. Observera dock öppettiderna; 15-21 alla vardagar under vecka 16 utom lördag, då det är 12-17 som gäller. Bokning behövs ej.

Du hittar hela programmet här.

Komponera.se

Det här kommer inte från några egna erfarenheter, eller för att jag för den delen har något riktigt framgångsrecept att dela med mig av. Men ett av de vanligaste tipsen man hör från de som faktiskt nått en professionell nivå i branschen är att man helt enkelt ska se till att göra. Göra och visa att man gör. Göra regelbundet, och göra mycket. I kompositionstermer blir det “skapa”. Skapa och komponera ofta och visa upp det du skapat när möjlighet ges. Men var samtidigt inte rädd för att ägna dig åt att utveckla andra viktiga egenskaper. Nätverka, läs och och spela musik. Gå på konserter och unna dig någon timme ibland då du bara lyssnar.

Här om dagen blev jag kontaktad av en god vän som närmast komiskt spontant men ändå med tydlig seriositet frågade mig om det ändå inte är dags att vi skriver en musikal tillsammans. Jag, som nyligen avslutat tre års studier och därigenom hamnat lite i viloläge rent skaparmässigt, högg till direkt och föreslog att vi träffas omgående. Nu har vi planerat att försöka skriva en liten minimusikal – med växtpotential dessutom!

Och nej, det finns ännu ingen fortsättning till historien. Om hur vi blev upptäckta av en slump och numera ska få vår musikal uppsatt både på West End och Broadway. Men jag tror inte att man ska gå runt och inte göra bara för att chansen är stor att det inte direkt kommer att “leda någonstans”. Det som kommer hända om vi nu genomför det här projektet är oavsett vad att vi kommer att ha skrivit en musikal. Och förmodligen haft oerhört skoj på vägen. Musiken försvinner aldrig.

Broadway och West End har bara ett visst antal teatersalonger, men ingen kan stoppa dig från att skriva en musikal.

Komponera.se

Som jag nämnde i första inlägget var mitt mål att skicka in verket till en tonsättartävling vars sista inlämningsdatum är i slutet av november – närmare bestämt imorgon, den 25 november. Mitt vettigaste beslut på senare tid har varit att ge upp detta mål. Det känns förstås tråkigt på flera sätt, men här kommer några anledningar till varför:

• Jag kände att jag fick en ganska bra start, men därefter segade det till sig lite grand med inspirationen. Jag provade en hel del som inte alls fungerade.
• Att ge sig på att skriva ett orkesterverk på 11 minuter på mindre än en månad är naivt för en kompositör med mina bristande erfarenheter. I synnerhet om man är naiv nog att tro att man under samma period ska hinna spela in och redigera en film, lägga timmar och åter timmar på att förproducera en annan, resa utomlands i två dagar, åka på konsert i huvudstaden, och göra läsning och sätta ihop ett projektförslag inför en C-uppsats.
• Ju närmare 25 november, desto mindre kärlek fick kompositionen. Jag började återanvända och klippa och klistra vilt bara för att få klart verket så snabbt som möjligt. Nu bygger visserligen mycket av verkets struktur på delvis Stravinskij-inspirerad “cut-and-paste”, men där Stravinskij använde sin hjärna började jag använda CTRL-C och CTRL-V i Sibelius
• Tävlingen i fråga är för unga tonsättare, men i ljuset av att man enligt tävlingen är ung fram till man är 35 är jag i sammanhanget väldigt ung. Jag har dock inget emot att åldersgränsen ligger där den ligger. Faktum är att det känns som att ganska få tonsättare “slår igenom” innan 35-årsåldern, så att tänka att en “ung tonsättare” är lika gammal som en “ung fotbollsspelare” är vansinne. Det kvarstår dock att medelåldern på finalisterna tidigare har legat ca åtta år över min nuvarande ålder, vilket säger en del om min relativa erfarenhet. Att då skicka in ett verk som omöjligen skulle kunna representera mitt bästa jag vore bara löjligt

I slutändan var det att välja mellan att fatta det här beslutet igår morse, och ha en trevlig helg, eller att halvdöd tvingas fatta det kl 05.45 natten till imorgon, efter en miserabel helg. Jag är glad över att det blev igår morse.

De positiva följderna över att ha satsat på att få verket klart till den 25:e är dock många. Framför allt har jag åtminstone ett skelett för nästan hela kompositionen, som för kursen inte ska lämnas in förrän 7 januari.

För att återgå till själva kompositionen så har jag färdigställt den tredje, rytmiskt varierade och dramatiska sektionen, samt den fjärde, som är en långsam uppbyggnad kring ett stråkostinato. En femte, som till texturen påminner om den tredje, har inletts. När jag i onsdags träffade min handledare fick jag höra att kompositionen förmodligen är svagast i den första sektionen, och jag tvingas tyvärr hålla med om att den inte känns överdrivet genomtänkt. Faktum är att den inte riktigt återspeglar verkets mening och struktur, utan snarare mitt eget sökande efter verkets mening och struktur. För många vitt spridda idéer, helt enkelt. Vissa av de små motiven och elementen har jag sedan dess arbetat bort, och satsat på att istället utveckla de mest centrala, och få till den där röda tråden som tidigare, om den än fanns, var alltför tunn.

Vidare är den femte sektionen, som ska leda till verkets klimax, för stunden alldeles för hysterisk. Jag vill att det ska vara rytmiskt oförutsägbart, men för stunden är det dessutom rytmiskt otydligt, och då blir det helt enkelt inte bra. Accenterna måste “accentueras” klarare.

Men nu finns det tid att ägna sig åt de där detaljerna, vilket är oerhört skönt.

Komponera.se

Det gigantiska moll-ackordet känns numera, i mina öron, mer “rätt” än det gjorde förut, och det är framför allt för att de element som utgör passagen exponeras och kombineras under 30-40 sekunder efter ackordet.

Sektionen efter det som jag hittills har kallat för “mellanklimaxen” är en lite oberäknelig sektion där många olika små celler och motiv (de flesta av vilka redan har hörts) kombineras, placeras bredvid varandra, och placeras ovanpå varandra. Gradvis ökar frekvensen och regelbundenheten, och en rytm bildas, där huvudmotivet i sin nya form presenteras i oboe-stämman. Efter detta ökar tempot och jag övergår till 6/8 (med vissa inslag av 7/8 och 12/8). Här spelar huvudmotivet i sin nya form en huvudroll.

Ett av mina ständiga dilemman är i vilken utsträckning jag ska hedra mina ursprungliga idéer. Jag har sedan i juni haft en ganska klar bild av hurdant mittsektionen ska låta, men allt eftersom arbetet med verket fortskridit har jag börjat inse att just den idén kanske ändå hör hemma i ett annat stycke. Samtidigt har tanken på den tilltänkta mittsektionen ständigt påverkat mina kreativa beslut, och jag börjar känna att jag faktiskt närmar mig den punkt där dess förverkligande kan vara berättigat.

Vad det däremot inte råder några tvivel om är att det börjar bli hög tid för lite feedback från en annan musiker. Därför har jag bokat in ett möte med min handledare (också min föreläsare i komposition) på måndag. Det ska bli intressant att höra vad han tycker om det jag har skrivit så här långt. Kanske föreslår han att jag ska omarbeta det mesta!

Komponera.se

Men som med allt annat här i livet kan man acceptera sina inblickar för att sedan utan problem ignorera dem. Here it goes!

Under dagen nådde jag något sorts stadium där jag kände att första delen (närmare tre minuter lång) faktiskt känns rätt nu. Tyvärr var den känslan betydligt mer osäker när jag för några minuter sedan lyssnade en gång till, lite trött och frustrerad efter att i timmar försökt hitta rätt övergång till nästa sektion. Men i takt med att tröstvinglasen tömts har jag å andra sidan anammat en tämligen cynisk inställning till hela min så kallade musikeridentitet, så man får försöka ta det med en nypa salt.

Så mycket borde jag i alla fall ha lyckats inse vid det här laget att min snabba, lite överraskande omställning till ett helt annat tempo med hastiga omkastningar i taktarterna inte kommer att fungera. Jag har fortfarande förhoppningen att nå just denna punkt, men det måste ske gradvis. Accelerationen måste ske naturligt, genom att använda befintligt material. Det som förmodligen måste hända är att de små celler och motiv som bygger upp till klimaxen i A-delen måste tryckas ihop, och gradvis upprepas mer frekvent tills de tvingar upp tempot till den nivå jag vill ha det.

Någonstans under samma övergång måste jag etablera den lilla skiftningen mellan de olika skalor/modala områden jag under kvällen försökt få att avlösa varandra ganska direkt.

Om 22 dagar måste det här stycket vara redo att skickas in, så det gäller att inte ligga på latsidan.

Uppdatering, 20 minuter senare, fått en smula frisk luft:

Hur mycket man än förbereder klimaxen i första delen så kommer det finnas ett visst, så att säga “element of surprise” i att det plötsligt kommer ett icke omvänt, starkt, mollackord. Därför måste alla de element som ingår i detta moment tas vara på även i efterhand. En av de främsta anledningarna till att övergången till nästa sektion för stunden är så långt från att “fungera” som den kan vara är att man inte hinner återhämta sig. Klimax-elementen måste få samspela, utökas, fragmenteras, och kombineras med små idéer och motiv från de första två och en halv minuterna. Förmodligen i ganska många takter. Accelerationen måste gå långsamt.

Det sover vi på.

Komponera.se