Adrian har en mycket imponerande katalog, som du kan ta del av genom att besöka hans hemsida. Ett tips är att börja med att scrolla ner på den här sidan, dra igång det inbäddade klippet “Family Man”, och njuta av Adrians musik samtidigt som du läser intervjun!
Intervju – Adrian Knight
När jag var sex år hade jag en kompis som brukade spela “Kalle Johansson” på det gamla ostämda pianot på fritids. Det blev en lek för många av oss att ta ut den på pianot, och det var nog en ren slump att jag började ta lektioner för samma lärare som min kompis. Hon heter Kristina Eriksson och är världens bästa pianolärare. Hon är suzukipianopedagog som studerade i Hamburg och var god vän med Györgi Ligeti. Jag lärde mig inte att läsa noter förrän mycket senare. Istället lärde hon mig att lyssna och att uppskatta varje enskild ton. Det är synd att Suzukimetoden har ett sådant dåligt rykte bland många professionella musiker. När den används på rätt sätt så utvecklar man just lyssnandet och tonen i spelet, och man inspireras att improvisera. Hur det än var så började jag improvisera någonstans i den vevan. Jag fick en kassettbandspelare av min farmor, och jag började spela in mina improvisationer. Jag var helt ointresserad av att lära mig läsa noter, men min pappa mutade mig med 500 kronor. Jag tror han insåg att jag skulle ha nytta av att kunna läsa noter eftersom det är ganska tidskrävande att ta ut mer avancerad musik på gehör. En månad senare började jag notera mina improvisationer.
Du har läst på både Kungliga Musikhögskolan och på Yale School of Music. Hur har dessa utbildningar hjälpt dig att hitta din musikaliska “röst”?
Jag vet inte. Det viktigaste för mig med skolåren var att lära känna andra tonsättare. En hel värld öppnade sig när jag började på KMH. Jag hade inte träffat en levande tonsättare när jag började när. Uppsala där jag växte upp hade ett väldigt rikt körmusikliv, men det var en fullkomlig tonsättaröken. Jag upptäckte musik genom att lyssna på skivor. Av den musik jag skrev när jag bodde i Uppsala—utopiska, grandiosa stycken som stod i skamfylld tacksamhetsskuld till Messiaens stora orkesterverk—blev bara några enstaka pianoverk framförda, då av mig själv. Mina första experiment på KMH misslyckades ganska rejält, ofta av rent praktiska skäl. Jag ville göra allt på en gång. Jag känner att skolåren har gett mig modet att misslyckas, men också övertygelsen att till varje pris göra allt jag kan för att inte misslyckas.
Du har också en bakgrund som pianist. Ser man till din katalog över verk så är det emellertid inte direkt så att alla kompositioner för tankarna till pianomusik (även om flera gör det). När du skriver musik som är mer elektronisk och experimentell till naturen, på vilket sätt har du nytta av din bakgrund som instrumentalist?
Jag är också självlärd gitarrist, och tog orgellektioner i Uppsala domkyrka för Andrew Canning! Det är egentligen konstigt att pianot med sitt rigida utbud av toner har varit ett sådant centralt verktyg för tonsättare. Det är idag otänkbart att enbart komponera vid pianot. Att utesluta den värld av ljud som idag är möjliga är att utesluta sin fantasi. Men jag tycker att musikinstrument är helt fantastiska. De föds och utvecklas på nästan samma sätt som organiskt liv, även om det förstås är vi människor som råder över dem. Nya instrument tillverkas hela tiden. Det finns en vilja att hela tiden utveckla instrumenten i den västerländska traditionen som jag tycker är beundransvärd. Musikinstrumenten är alltså inte konstanter, utan precis som alla andra ljudkällor i världen. För mig finns det inte någon anledning att dra en linje mellan mänskliga ljudkällor och “naturliga” ljudkällor eftersom vi förstås är en del av det hela.
Vad för sorts digital utrustning skulle du säga att du drar mest nytta av när du komponerar?
Min dator!
Du är född i Uppsala, har pluggat i Stockholm och New Haven, och har till slut hamnat i New York. Samtidigt verkar du ha varit aktiv på många andra håll (exempelvis, på senare tid, med ett framträdande med The Living Earth Show i San Francisco). Ur ett musikaliskt perspektiv eller kanske karriärperspektiv, varför New York?
Det är på sätt och vis en slump att jag hamnat där. Det är mest tack vare de fantastiska institutioner och människor som under åren har gett mig stöd och uppmuntran. Den ena erfarenheten leder till den andra. New York är fullt av tonsättare som är besatta av idén om en prestigefylld karriär. De lägger mer tid på sina bloggar än på att skriva musik. Det viktigaste är att skaffa sig en bra livssituation: ett jobb som inte tar all tid och energi, men som ger pengar till hyra och mat, samt en bra studio eller ateljé där man kan arbeta i fred. Det finns många romantiserande bilder av New York, men den största fördelen är att det är så stort att man kan hålla på med precis vad man vill utan att bli störd.
The Living Earth Show (Travis Andrews, Andy Meyerson) är mina idoler. Deras tekniska förmåga och scenshow är utan motsvarighet inom den nya musiken. I våras drog de exempelvis in $5000 för att bygga en kvartstonsstämd vibrafon och elgitarr, för att kunna spela Brian Ferneyhoughs “Renvoi/Shards”, som de naturligtvis lärde sig utantill. Vid uruppförandet av “Family Man” (se klipp nedan) på Hot Air Festival, som organiseras av kompositionsstudenter och musiker på konservatoriet i San Francisco, fick vi av ärva den föregående konsertens scendekorationer: en bardisk, en soffa, en lång träpanel. Det var en lycklig slump. Det händer ofta att just sånt händer, när man har med The Living Earth Show att göra.
Vad väntar i framtiden?
Jag har precis färdigställt ett stycke åt den San Francisco-baserade gitarrtrion Mobius Trio som de kommer att uruppföra under hösten eller våren. I oktober spelar jag och Samuel Adams ett elektroniskt set på The Stone i New York. Jag har två stora projekt på gång som kommer att materialiseras i Denver, Colorado och San Francisco under 2013 och 2014. I maj 2013 besöker jag Miami igen för att spela en elektronisk konsert med den smått genialiske Juraj Kojs. Jag kommer också fortsatt att driva mitt lilla skivbolag, Pink Pamphlet, med flera planerade släpp av både amerikanska och svenska musiker, inklusive en ny fullängdare med musiken från Gertrud Steins “Doctor Faustus Lights the Lights” som jag skrev för Yale School of Drama hösten 2011, samt en split kassettsingel och fullängdsvinyl med Victor Lisinski. Jag kommer också att fortsätta samarbeta med Max Zuckerman i vårt namnlösa band.