Monthly Archives: November 2011

Komposition under 1900-talet har präglats av flykt. De äldre konventionerna, som tonarter och tonalitet, har av många setts som passé. Det gäller att fly från konventionerna om man vill vara helt fri i sitt skapande. Problemet kvarstår dock – vi kan inte riktigt fly. Inte helt och hållet. De klassiska musikaliska traditionerna, genomsyrade av system och lagar, har satt sig djupt i folksjälen. Det finns en anledning till att Schoenberg, trots att han övergav tonalitet och intervallhierarki, behöll det rytmiska elementet i de flesta av hans seriella kompositioner (vilka, ironiskt nog, är minst lika styrda av system och lagar som exempelvis klassicistisk musik). Han skulle förlora sin publik annars – ingen skulle ha något att relatera till.

I ett av de senaste kompositionsprojekten jag medverkade i skapade jag och ett par andra ett musikstycke av ljud från trasiga objekt. Projektet var för en presentation, och har både ett metaforiskt och ett mer konkret syfte. Oavsett vad så hade vi försett oss med ett gäng ljud av trasiga stolar som slås mot en vägg, ljudet av en trasig pickup, och så vidare. Hur behandlar vi dessa ljud? Jo, halvt styrda av vårt undermedvetna skapade vi rytmer, och försökte bilda ackord av mer tonala läten. Med vår musikaliska bakgrund (och så gott som alla andras) var det helt på sin plats att systematisera, organisera, och skapa en puls.

Vi kan inte överge vårt beroende av system inom musiken, eftersom musikskapande faktiskt är ett organiserande av ljud. Alla kompositioner har någon sorts koppling till vår musikaliska bakgrund, oavsett hur “weird and wacky” de kan tänkas låta.

Det är svårt att tänka sig att det finns begränsningar när det gäller utbudet av ny musik som kan skapas, men ska sanningen fram så har vi människor (åtminstone inom den västerländska kulturen) verkligen sett till att begränsa oss.

För det första har vi en så basal grej som att bara använda oss av ett visst antal frekvenser i vår musik. Pianot har 88 toner, alla med ett numeriskt frekvensvärde. Dessa toner används i så gott som all musik vi känner till. Dessa förhållanden. Vidare så behandlar vi inte alla toner likadant. I de flesta former av musik så är primtonen, tersen, och kvinten de viktigaste intervallen. Och vi gillar dessa regler! Människan kan inte leva utan sina system.

Som ett projekt för några veckor sedan skapade jag en komposition med bara sex olika toner. Uppgiften var att helt enkelt bilda olika ackord av dessa sex toner, och det gick att få till överraskande spännande variationer. Likväl, efter någon minut, kände man det där “suget” efter ett nytt ackord. Detsamma har hänt med vårt västerländska tonala system under det senaste århundradet – kompositörer har känt att de vill ha “något nytt”. Därför uppfann Schoenberg 12-tonsskalan där alla toner har samma värde, och därför börjar allt fler försöka mixtra med mikrotonalitet.

Härigenom skapar vi ny potential inom musiken, men intressant nog så ser vi alltid till att skapa oss ett antal begränsningar samtidigt. Schoenberg sade inte bara att alla 12 toner inom en oktav skulle vara vara lika mycket värda – det fick dessutom inte ske någon diskriminering alls. Inom 12-tonskomposition så får inga toner upprepas förrän resterande 11 har ljudit.

Det var länge sedan det var tema musikhistoria i ett blogginlägg här. Här om dagen kom jag på mig själv med att sitta ner och lyssna på ett Requiem, närmare bestämt Giuseppe Verdis, på Spotify. Det är ett bombastiskt och mäktigt verk, som jag också hade turen att äga partituret till.

Det finns ett antal Requiem (dödsmässor) i musikhistorien som är rent fascinerande bra, och som även kan agera inspiration för vilken kompositör som helst.

Min åsikt är att det finns fem Requiem som överträffar alla andra:

1. Verdis requiem. Ett högromantiskt och närmast brutalt dramatiskt verk som nyttjar full romantisk orkester, fyra solister, och en stor kör på det.
2. Mozarts requiem. Ett av mästarens största mästerverk. Mozart han inte skriva klart sitt requiem, och många menar att trots att det var ett beställningsverk så var det i slutändan hans egen dödsmässa han skrev på. Särskilt känt från detta verk är ”Lacrymosa” – men mässan innehåller mer än så!
3. Faurés requiem – Ett verk som framförs oerhört frekvent, troligtvis eftersom det inte kräver en lika stor uppsättning musiker som exempelvis Verdis. Baritonsolot ”Libera me” och sopransolot ”Pie Jesu” är tjusiga.
4. Brahms requiem – Romantikern Brahms skrev sin dödsmässa på tyska, och den skiljer sig från de tre ovanstående också i en annan bemärkelse – den är mycket ljusare. Ibland glömmer man rentav att det är döden det handlar om. Ska jag välja ut någon favoritdel så måste det bli den andra, där samspelet mellan kör och orkester är slående vackert.
5. Lloyd Webbers requiem – Andrew Lloyd Webber skrev sin utmärkta dödsmässa i början av 1980-talet. Det inledande stycket med gossolist, gosskör, kammarkör, tenorsolist, sopransolist och orkester är särskilt strålande. Sedan har vi förstås ”Pie Jesu”, som är en standardiserad sång ur Lloyd Webber-repertoaren. Intressant är att Sir Webber helt och hållet valde att utelämna fioler från detta verk.