Deface a Face
Ibland kommer man på sig själv med att sakna inspiration. Inför en workshop här om veckan stod jag inför uppgiften att komma på något att framföra. Bara ett 2-minutersstycke. Friheten total. Valet föll snabbt på att använda pianot snarare än rösten (jag har två instrument som jag är “halvbra” på). För det första var jag mycket förkyld, och för det andra har jag inte känt mig helt bekväm med att sjunga solo sedan jag slutade vara sopran, våren 2005.
Eftersom jag slutade ta pianolektioner ungefär i samma veva som jag slutade vara sopran så har jag egentligen ingen personlig repertoar. Valet föll således på att skapa något själv – att komponera. Dessvärre stod det helt still i trettio minuter, och allt jag försökte åstadkomma lät bara väldigt opersonligt och illa. Jag bestämde mig för att övergå från instinktiv till metodisk “approach”.
Det jag gjorde var praktiskt taget att bilda ord av tonernas namn. Jag drog också nytta av de engelska uttrycken för sänkta och höjda toner (ass och ais heter exempelvis “a flat” respektive “a sharp”. I slutändan fick jag till en liten dikt:
Deface a face
- a flat face
- a sharp face
Deface a face.
Behead a head
– a flat head
– a sharp head
Behead a head.
En mycket slumpartad dikt, givetvis, med lite filosofiska undertoner. Vad får man genom att deface a face och att behead a head? Får man bara ingenting kvar? Jag lät i alla fall dessa toner – D, F, A, C, E, H och så vidare – i sina specifika konstellationer – styra min komposition. I slutändan blev det en ganska läcker komposition, som många under workshopen uppskattade. Det tog dock en stund att förklara vad sjutton tonen “H” är för någon i den klassiska germanska tonvokabulären.
Bach gjorde något liknande genom att komponera med tonnamnen i sitt eget namn – B, A, C och H. Jag kände förstås en nära koppling mellan mig och den gode Johann Sebastian när jag framförde mitt stycke.